Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#3: Min bästa vän, var är du?

Kategori: Pinsamheter, Videoklipp, Vita käppen

 
Medverkande: Malin Lindén
 
 
 

Hej! Vill bara meddela att jag är nybörjare på att göra syntolkad version. Jag gör mitt bästa. / Malin

 

Syntolkad version:

 

Det kommer upp effekt i olika former som t.ex. ränder, triangel i gult och rosa färg.

En tjej med brunt långt hår, röd tröja mot en vit vägg. Hon är i bildrutan från hjässan till brösten.

Hon tecknar teckenspråk i vodden.

 

Hejsan! Jag är Malin (och visar persontecknet: nyphand, tummen och pekfingret har kontakt med varandra ett par gånger). Jag är dövblind, jag har Ushers syndrom, typ 1.

Ja, den senaste vodden där Sarah och Sofia tog upp om vitkäpp. Det fick mig komma på en grej. 

För ungefär tre veckor sedan, jag var vaken och tänkte på vit käpp. Jag har precis nyligen fått en egen vit käpp. Jag tänkte och funderade. Då dök något upp och det fick mig känna något som inte stämde. Något som saknas (ser fundersam, bekrymad ut)

Då gick jag till platsen där jag brukar lägga min vita käpp. Jag kollade. Nej, det var tomt (ser chockad ut). Ingen käpp där. Jag tänkte det kanske låg i väskan. Klart, tänkte jag. Jag kollade. Det fanns ingen. Jag blev förundrad och tänkte ”vad fan..?”.  Jag började känna mig... Att jag måste börja leta efter den. Jag funderade var jag kunde ha tappat den. Jag kollade ett visst ställe men det fanns ingen käpp där heller. Då kom jag på att det kunde finnas på min institution, på Stockholms universitet. Möjligtvis.

Jag kom dit och kollade överallt. Fortfarande ingen käpp (säger hmm, pekfingret på munnen). Då tänkte jag att någon kanske hittade den och överlämnade till en avdelning för upphittade saker. Jag gick dit med min tolk. Där finns en man som är ansvarig. Innan vi skulle gå in förställde jag mig vad skulle hända. Alltså, vi går in och jag säger ”Hej! Ja, jag har tappat min vita käpp och jag undrar om ni har sådan här hos er?” Då… Vad skulle mannen tolka mig… och tänker ”men du… vit käpp? Du… syns inte synskadad, sånt?”? (sänkta ögonbryn och ser skeptisk ut) Hahah!

Jadå, vi gick in men det var mannen fortfarande inte där. Jag tänkte jag skulle kunna försöka med att skicka ett mail till honom istället.

Jag kände att jag kanske borde vänta några dagar till, för säkerhets skull. Om inte då kan jag alltid skicka ett mail. Därför att om jag letar, letar då finns det risk att den aldrig dyker upp (ler). Om jag väntar med att leta då kanske dyker det upp…? 

Tiden gick. Jag började tänka ”nej jag ger upp” (skakar på huvudet, uppgivet). Jag skickade ett mail. Det kom ett svar snabbt. Det stod att det inte har kommit någon sådan och att de håller extra koll på institutionen. Om den dyker upp då hör de av sig. Jag suckade.  

Men kommer den att dyka upp? Vet inte… Ärligt talat, jag tror min käpp (FUCK-tecken) mig och flydde. (skrattar) Jag skickade ett mail till syncentralen och talade om att jag behövde en ny. De skickade en. Jag får nog den nästa vecka. Jaha.

Hur kunde det hända så? Tja… Kanske.. Just den veckan hade jag hemtentamen. Då packade jag mycket saker i ryggsäcken. Böcker. Matlåda. Flera saker. Ryggsäcken var nästan full. Även bärbar dator. Vit käpp… Den fick ligga på topp av ”högen” i ryggsäcken. Sedan när jag behövde en bok så var jag tvungen att ta vit käpp därifrån först. Jag packade upp. Det är det där jag misstänkte att det hände. Jag packade tillbaka saker i ryggsäcken men jag råkade glömma bort att lägga den tillbaka.

Det är så självklart. Jag hade fan många saker att tänka på. För det första, mobil. (räknar upp på fingrarna) För det andra, nycklar. För det tredje, plånbok. För det fjärde, glasögon. För det femte, … i mitt fall var det kurslitteratur. Så frågan är… har vita käppen plats i den långa ”att-komma-ihåg”-listan? Njaa… Det tar tid. Pi många saker att tänka på. Jag ska träna mer på det.

Vad som var roligt. För sex veckor sedan, det var första gången för mig att träna med vit käpp utomhus. En instruktör var med och visade hur man gör. 

Innan jag startade beordrade instruktören mig att INTE anpassa efter andra. Jag skrattade och tänkte att det skulle bli en lätt ”match”. Jag kunde nog klara det. Träningen startade. Jag var i Hässelby. Jag promenerade med vita käppen. Det var lugnt. Gå-vägen var ganska smal. (visar med små ”vita-käppen”-rörelser).

Då fick jag syn på en gammal dam som promenerade mot mig. Hon var typ 50 meter från mig. Jag fortsatte promenera. Hon började närma sig mig. Typ 15-20 meter. Jag insåg att vi promenerade i samma håll men mot varandra. Jag hoppades verkligen på att hon skulle flytta på sig men det gjorde inte hon. Jag bara stirrade på henne medan jag promenerade.

Inuti mig kändes det såå fel, fel (rynkar på pannan, gör en nervös min) Jag hade vita käppen men ändå kändes det fel. Att jag måste flytta på mig. Men min instruktör har beordrat mig att inte göra det. Jag kände mig ”frustrerad”. Det var som om en kris rådde inuti mig. 

Så då sket jag i allt. Genomför det och se vad som händer, så tänkte jag (ler) Det var typ 8 meter mellan mig och damen, då syns det att hon började fatta och flyttade på sig. Äntligen! (Puh! Andas ut)

Det var otroligt. Kanske såg hon inte… Kanske såg hon så dåligt på långt avstånd. På kort avstånd fick hon syn på vita käppen och ”ops” (handen för munnen) och flyttar på sig. Eller jag vet faktiskt inte. Anpassa… Att inte anpassa efter andra är ju svårt. Tidigare har jag alltid vant mig vid att anpassa mig efter andra och flytta på mig. Nu när jag håller i en vit käpp gäller inte anpassningen efter andra längre. 

Det var en annan händelse, en vecka senare efter träningen. Jag var på en plats där fanns mindre butiker. Det var mycket folk på plats också. Jag promenerade med vita käppen. 

Då plötsligt dök en kvinna upp. Hon var alldeles nära mig. Hon sprang och böjde sig nedåt framför mig. Jag följde med ögonen hennes huvud nedåt, då såg jag en liten pojke typ i 3-4 års ålder framför mig. Han ”såg inte” mig, eller visste inte vad vita käppen var för något. Hans mamma fick rycka in och tog i honom.

Jag tänkte ”Rå”. Om jag inte hade vita käppen med mig. Då klart skulle jag krocka med pojken. Jag kanske faller, eller så faller pojken och brister i gråt. Hur skulle jag förhålla mig till mamman då?  Med ”jag hör inte”- och ”jag ser inte”-gesten? Det som Sarah pratade om kommunikation.

När jag har vita käppen då överlämnas ansvaret till den. Det markerar ”Se upp, jag ser dåligt”. Det ledde till att mamman fick rycka in och tog i sin son. Därefter bad hon om ursäkt. Jag bara… fann inget ord till det som hänt. Det var som en ny situation för mig (småskrattande, förundrad min).

Ja, efter detta insåg jag vit käpp är otroligt viktig. En stor betydelse.

Ja… Just nu väntar jag fortfarande på min nya bästa kompis. Jag hoppas den här gången att den inte fly från mig igen. Inte kul om det blir för en andra gång (småskrattar)

Tack för att ni lyssnade! Ha en trevlig lördag! Hejdå! (vinkar)

(En vit text dyker upp: punkterilivet)

(Det tonade vitt till en bild som föreställer Malins vitkäpp. Man ser en mörk jackklädd handled och en hand hållande i käpp. Fotot är taget framifrån/uppifrån, som man tittar på den med ens egna ögon) Texten dyker upp: ”Den vita markeringskäppen = spårlöst försvunnen”)

#2: Vår bästa vän

Kategori: Pinsamheter, Vita käppen, Vodd

 
 
Medverkande: Sarah Remgren, Sofia Nilsson
(7:42 min)
 
 
-----------------

Hej! ”Tolken” Sarah här igen och återigen vill jag betona att jag inte är utbildad tolk! ;)

 

Syntolkad version:

(Det kommer upp effekt i olika former som t.ex. ränder, triangel i gult och rosa färg.

Två tjejer sitter bredvid varandra med ett bord framför sig. På bordet finns det en vit käpp som är infälld. Sarah sitter till vänster och Sofia till höger. 

Sarah har svart kofta, en klänning som är svart i överdel och ganska mörkt blommig kjol, glasögon och håret utsläppt.

Sofia har en mörkblå stickad kofta och en massa kryss i flera rader runt halsringningen, utsläppt i hår och glasögon. Sarah har asiatiskt utseende [adopterad från Sydkorea för er som undrar!] och Sofia ser… ja svensk/finsk ut?!)

Båda tecknar svenskt teckenspråk i vodden.

 

Sarah: Hej! Jag är Sarah och mitt persontecken: (bokstaveras SH). Jag är dövblind (ler stort).

(Vit text dyker upp: Sarah Remgren)

 

Sofia: (fnissar) Hej, jag heter Sofia och persontecken är: (sprethand med handflatan neråt axeln och riktningen mot halsen. Ingen kontakt och rörs framåt och bakåt ett par gånger). Jag är döv och synskadad.

(Vit text dyker upp: Sofia Nilsson)

 

Sarah: Ja, det är första gången vi gör vodd! Vi blev inspirerade av Dövhallens voddar och diskussioner. Vi vill göra likadant och så beslöt vi oss att köra igång nu!

 

Sofia: Idag ska vi prata om vita käppen och den symboliserar…. synskadade och blinda!

 

(Sarah tar upp vita käppen från bordet och försöker fälla ut graciöst. Det blev inte som hon tänkt sig utan att det blir lite ryckigt. Sofia höjer på ögonbrynen och flinar. Sen slår hon ut händerna mot käppen och presenterar den. Sarah tittar in i kameran och visar stolt upp käppen. Sen får den ligga på bordet.)

 

Sarah: Så fin... Och också kan man göra så.. kolla! (pekar på trähandtaget på käppen) Sofia, vad är det här?

 

Sofia: Det är handtaget. Åh vad snyggt!

 

Sarah: Det stämmer. Det är av trä. Exklusivt trä från regnskogen!

 

Sofia: Ja, det är av hög kvalité!

 

Sarah: Ni vet, de skövlade skogen, sen har man snidat fram ett fint handtag! (smeker handtaget)

 

Sofia (skrattar): Det är ergonomiskt… (bra för kroppshållningen)

 

Sarah: Och det är skönt att hålla i när man ska käppa sig fram.

Kolla här också! (vänder på käppen, pekar på svarta doppskon) Vad är detta?

 

Sofia: Åh! Jaha, det är en kula.

 

Sarah: Vad är syftet med den?

 

Sofia: Att du ska känna markunderlaget, om det finns ojämnheter eller hinder. Den liksom signalerar till dig vad som finns framför dig.

 

Sarah: Ja, syftet med den rullande doppskon är att minska skador på axeln. Det är bara att rulla åt sidorna. Det går lekande lätt och bekvämt. Och kolla! (visar en finess till, genom att vrida på handtaget och förlänga käppen). Sofia, vad är syftet med detta?

 

Sofia: För att det ska passa din längd? Eller?...

 

Sarah: Okej.. har du ingen egen käpp?

 

Sofia (ler lite besvärat): Jodå, men en mer enklare modell.

 

Sarah (nickar och lägger tillbaka käppen på bordet): Den är min käpp och är en teknikkäpp. Vad har du, Sofia?

 

Sofia: Jag har markeringskäpp som markerar… jag ska förklara mer sen.

 

Sarah: Men när började du använda käpp?

 

Sofia: Ganska nyligen faktiskt… men egentligen har jag haft käpp i flera år och inte använt den. Jag har ofta tänkt att jag ska använda den sen… Nu har jag börjat använda vita käpp, har den i min väska oftare men jag använder inte den ofta... typ…. Jag tar fram den när det verkligen är mörkt ute, lite folk ute dvs. de som jag inte känner då är det ok att använda käppen.

 

Sarah: Vad menar du med att använda käppen bland folk du inte känner?

 

Sofia: Ja, det är det. Jag tycker fortafarande att det är pinsamt att använda käppen. Om en kompis till mig kommer fram och ”Jaså, har du en vit käpp?!” Trots jag redan berättat att jag är synskadad. Men ändå… känns det i mig att de ska se mig med vit käpp. Denna känsla är jag inte beredd på.

 

Sarah (ler igenkännande): Det stämmer! Jag är 27 år gammal, kanske lite gammal (haha) och jag har typ kommit lite längre fram i processen. Det är olika för alla att acceptera vita käppen. Men för min del är… den hemsk viktigt för mig. Om man ser på min käpp ser man att kulan är sliten. Alltså har jag använt den MYCKET!

Med den kan jag visa för folk att jag ser dåligt, jag får bättre respekt av dem… jaa… jag bor i Örebro. Vet ni vad? Vi dövblinda hatar staden… för att….?

 

Sofia: CYKLISTERNA! (skrattar)

 

Sarah: Just det! Jävla cyklister!

 

Sofia: Jag bor ju i Stockholm. Så skönt. Bara bilar som kör på vägarna. Helt rätt!

 

Sarah: Men du kan ändå krocka med en bil även om du har vit käpp!

 

Sofia: Haha, men bilarna syns mer eftersom de har starkare framljus. Men man missar lätt cyklisterna som helt plötsligt kommer från ingenstans och cyklar jättenära förbi mig.

 

Sarah: Du har så rätt! Lyse är viktigt. Örebroare.. nej jag ska inte dra kam över alla örebroare. Men många cyklister i Örebro använder inte sitt framlyse när det är gryning, skymning eller mörkt ute.  Jag brukar titta noga innan jag ska över en väg. Kanske litar jag på min syn. Jag tar försiktigt ett kliv framåt… helt plötsligt susar en cykel förbi mig. Jävlar! Den var nära att krocka mig och jag var nära att DÖ!

 

Sofia: Ja (fnissar).

 

Sarah: Tänk er tidningsrubrikerna i NA nästa dag!...

 

Sofia: ”DÖVBLIND BLEV ÖVERKÖRD” (tecknar ÖVERKÖRD som betyder man blivit överkörd av bil)

 

Sarah: Jaa! Eller egentligen.. inte överkörd av bil utan överkörd av en cykel och den dövblinda personen dog…

 

Sofia: Haha precis… ja jag har ju en markeringskäpp. Syftet är inte att känna marken utan att visa omgivningen att jag är synskadad. Jag liksom ”lämnar över” ansvaret till omgivningen att ta hänsyn till mig som är synskadad. Om jag inte har käpp och krockar då är det mitt fel. Men när jag har vita käpp och någon krockar mig. Då kan jag typ säga ”Vad gör du? Det är inte mitt fel, utan ditt fel”.

 

Sarah: Haha, precis!

 

Sofia: Skönt att lämna ansvaret från mig. Det är det som jag älskar med käppen!

 

Sarah: Vi lämnar över ansvaret till samhället!

 

Sofia: Och det inte är vårt fel!

 

Sarah: Ni ska ta hand om oss stackars dövblinda med vita käppar. Och du! Jag använder vita käppen av praktiska skäl. Om jag inte har vita käpp och krockar med någon. Då kan det bli lite besvärligt att kommunicera. Du vet att vi döva brukar göra ”jag hör inte-gesten”. Det blir knäppt om jag: Förlåt! Och gör ”jag ser inte-gesten”. Hur i helvete ska man berätta för hörande som inte kan teckenspråk att jag är dövblind?!

 

Sofia: HAHA, precis då skulle de stirra frågande på dig!

 

Sarah: Ja, det blir tokigt! Jag vill inte ha så, haha! Det är enklast att visa upp vita käppen och le ursäktande. Sen ber de om ursäkt. Det är så enkelt!

 

Sofia: Skönt att kunna ”lämna” över ansvaret. Jag har käppen inte för att kunna känna underlaget på marken och trapporna osv. Hur använder du käppen, Sarah?

 

Sarah: Ja, jag använder den för att känna marken och hinder. Särskilt i Stockholm! Där MÅSTE man helt enkelt använda käppen i tunnelbanestationer t.ex. då är det bara att käppa sig fram. Folk flyttar vackert på sig. Ehum, inte alltid men oftast!

Ibland glömmer jag bort att jag har käppen. En gång gick jag med käppen och jag kunde på långt håll se min buss stå vid busshållplatsen. Det var kanske 100-200 m borta. Seriöst, jag måste med bussen! Vad gjorde jag? Jag lyfte bara upp vita käppen från marken, så den pekade ut i luften som ett svärd och sprang allt jag kunde! Jag hann med bussen, flåsade som fan, matade in busskoret i läsaren och plötsligt såg jag min käpp i handen. FAN! 

Hur tänkte de hörande (alla människor) som stod och väntade på bussen. Helt plötsligt sprang en dövblind tjej med käppen i luften förbi dem! ”Öh, hon är väl blind men kunde springa fort. Hon luras väl?”

 

Sofia (asgarvar): Det är därför att jag tycker att det är jobbigt med käpp. Om jag använder den för att ta mig till tåget. Väl inne på tåget fäller jag ihop käppen, lägger ner den i väskan, sätter mig och läser på mobilen. Jag kan undra om de andra på tåget reagerar på att jag som har blindkäpp och kan läsa på mobilen. Det känns som att jag lurar folk, kanske för att få pengar/bidrag eller något, haha.

Ja, jag behöver verkligen vita käpp men ändå… känns det tufft. De andra kanske har svårt att få in det som de sett. Om man är blind då betyder det att man INTE kan se något, inte kan läsa, inte kan se något på mobilen och så…

 

Sarah: Ärligt talat! Om du är på stan får se en blind person med vit käpp. Vad tänker du då?

 

Sofia: Att personen är BLIND.

 

Sarah: Jag skulle..

 

Sofia (avbryter): Men seriöst, jag skulle tänka så att den personen är självständig.

 

Sarah: För mig är det tvärtom..


Sofia: Jo, det är därför jag använder vita käppen. Jag vill vara självständig.

 

Sarah: Jag skulle tänka så: ”Åh, stackars honom/henne som är blind!”. Sen skulle jag granska personen från topp till tå. ”Jaha, så där ser en blind person ut!”.  Men vafan, givetvis tänker folk så om mig! De tittar noga på mig från topp till tå. ”Stackars henne… och å hon är också döv! Dövblind! Så tragiskt!”

 

Sofia (skrattar): Precis så! Men jag skulle tänka att det är fantastiskt att personen kan vara självständig, ta sig ut på egen hand, inte behöva ledsagare, ledsagarhund och liknande. Jag skulle bli imponerad!....

 

Sarah: Och självständig!

 

Sofia: Precis! Nu är det väl dags att avsluta?

 

Sarah: Varför det?

 

Sofia: Tiden flyger iväg! (ler)

 

Sarah: Sant! Vi kan prata länge som helst och nu måste vi avsluta. Vad ska vi säga som avslutar denna vodd?

 

Sofia: Ehh…

 

(Sarah tar upp sin käpp från bordet)

 

Sofia: Ja, vi har hatkärlek till den (visar käppen med handen)

 

Sarah: JA! Och min bästa vän! (kramar käppen)

 

Sofia: Förhoppningsvis blir den också min bästa vän i framtiden!

 

Sarah: Kolla! Man kan också fälla ihop käppen! (fäller ihop och binder fast den med ett gummiband.)

 

Sofia: Gulligt! Och sen är det bara att stoppa den i väskan.

 

Sarah: Eller (stoppar käppen innanför halsringningen)

 

Sofia: Haha, det där var faktiskt ett bra sätt. Seriöst nu måste vi sluta!

 

Båda: Hej då!

 

(En vit text dyker upp: punkterilivet)

 

Dövblinda läsare!

Kategori: Allmänt

 
Ni som vill dela er tankar kring dövblindhet (i olika form såsom inlägg, vodd e.t.c.)
på den här bloggen,
maila gärna oss!
 
Mail: punkterilivet@hotmail.com