Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#3: Min bästa vän, var är du?

Kategori: Pinsamheter, Videoklipp, Vita käppen

 
Medverkande: Malin Lindén
 
 
 

Hej! Vill bara meddela att jag är nybörjare på att göra syntolkad version. Jag gör mitt bästa. / Malin

 

Syntolkad version:

 

Det kommer upp effekt i olika former som t.ex. ränder, triangel i gult och rosa färg.

En tjej med brunt långt hår, röd tröja mot en vit vägg. Hon är i bildrutan från hjässan till brösten.

Hon tecknar teckenspråk i vodden.

 

Hejsan! Jag är Malin (och visar persontecknet: nyphand, tummen och pekfingret har kontakt med varandra ett par gånger). Jag är dövblind, jag har Ushers syndrom, typ 1.

Ja, den senaste vodden där Sarah och Sofia tog upp om vitkäpp. Det fick mig komma på en grej. 

För ungefär tre veckor sedan, jag var vaken och tänkte på vit käpp. Jag har precis nyligen fått en egen vit käpp. Jag tänkte och funderade. Då dök något upp och det fick mig känna något som inte stämde. Något som saknas (ser fundersam, bekrymad ut)

Då gick jag till platsen där jag brukar lägga min vita käpp. Jag kollade. Nej, det var tomt (ser chockad ut). Ingen käpp där. Jag tänkte det kanske låg i väskan. Klart, tänkte jag. Jag kollade. Det fanns ingen. Jag blev förundrad och tänkte ”vad fan..?”.  Jag började känna mig... Att jag måste börja leta efter den. Jag funderade var jag kunde ha tappat den. Jag kollade ett visst ställe men det fanns ingen käpp där heller. Då kom jag på att det kunde finnas på min institution, på Stockholms universitet. Möjligtvis.

Jag kom dit och kollade överallt. Fortfarande ingen käpp (säger hmm, pekfingret på munnen). Då tänkte jag att någon kanske hittade den och överlämnade till en avdelning för upphittade saker. Jag gick dit med min tolk. Där finns en man som är ansvarig. Innan vi skulle gå in förställde jag mig vad skulle hända. Alltså, vi går in och jag säger ”Hej! Ja, jag har tappat min vita käpp och jag undrar om ni har sådan här hos er?” Då… Vad skulle mannen tolka mig… och tänker ”men du… vit käpp? Du… syns inte synskadad, sånt?”? (sänkta ögonbryn och ser skeptisk ut) Hahah!

Jadå, vi gick in men det var mannen fortfarande inte där. Jag tänkte jag skulle kunna försöka med att skicka ett mail till honom istället.

Jag kände att jag kanske borde vänta några dagar till, för säkerhets skull. Om inte då kan jag alltid skicka ett mail. Därför att om jag letar, letar då finns det risk att den aldrig dyker upp (ler). Om jag väntar med att leta då kanske dyker det upp…? 

Tiden gick. Jag började tänka ”nej jag ger upp” (skakar på huvudet, uppgivet). Jag skickade ett mail. Det kom ett svar snabbt. Det stod att det inte har kommit någon sådan och att de håller extra koll på institutionen. Om den dyker upp då hör de av sig. Jag suckade.  

Men kommer den att dyka upp? Vet inte… Ärligt talat, jag tror min käpp (FUCK-tecken) mig och flydde. (skrattar) Jag skickade ett mail till syncentralen och talade om att jag behövde en ny. De skickade en. Jag får nog den nästa vecka. Jaha.

Hur kunde det hända så? Tja… Kanske.. Just den veckan hade jag hemtentamen. Då packade jag mycket saker i ryggsäcken. Böcker. Matlåda. Flera saker. Ryggsäcken var nästan full. Även bärbar dator. Vit käpp… Den fick ligga på topp av ”högen” i ryggsäcken. Sedan när jag behövde en bok så var jag tvungen att ta vit käpp därifrån först. Jag packade upp. Det är det där jag misstänkte att det hände. Jag packade tillbaka saker i ryggsäcken men jag råkade glömma bort att lägga den tillbaka.

Det är så självklart. Jag hade fan många saker att tänka på. För det första, mobil. (räknar upp på fingrarna) För det andra, nycklar. För det tredje, plånbok. För det fjärde, glasögon. För det femte, … i mitt fall var det kurslitteratur. Så frågan är… har vita käppen plats i den långa ”att-komma-ihåg”-listan? Njaa… Det tar tid. Pi många saker att tänka på. Jag ska träna mer på det.

Vad som var roligt. För sex veckor sedan, det var första gången för mig att träna med vit käpp utomhus. En instruktör var med och visade hur man gör. 

Innan jag startade beordrade instruktören mig att INTE anpassa efter andra. Jag skrattade och tänkte att det skulle bli en lätt ”match”. Jag kunde nog klara det. Träningen startade. Jag var i Hässelby. Jag promenerade med vita käppen. Det var lugnt. Gå-vägen var ganska smal. (visar med små ”vita-käppen”-rörelser).

Då fick jag syn på en gammal dam som promenerade mot mig. Hon var typ 50 meter från mig. Jag fortsatte promenera. Hon började närma sig mig. Typ 15-20 meter. Jag insåg att vi promenerade i samma håll men mot varandra. Jag hoppades verkligen på att hon skulle flytta på sig men det gjorde inte hon. Jag bara stirrade på henne medan jag promenerade.

Inuti mig kändes det såå fel, fel (rynkar på pannan, gör en nervös min) Jag hade vita käppen men ändå kändes det fel. Att jag måste flytta på mig. Men min instruktör har beordrat mig att inte göra det. Jag kände mig ”frustrerad”. Det var som om en kris rådde inuti mig. 

Så då sket jag i allt. Genomför det och se vad som händer, så tänkte jag (ler) Det var typ 8 meter mellan mig och damen, då syns det att hon började fatta och flyttade på sig. Äntligen! (Puh! Andas ut)

Det var otroligt. Kanske såg hon inte… Kanske såg hon så dåligt på långt avstånd. På kort avstånd fick hon syn på vita käppen och ”ops” (handen för munnen) och flyttar på sig. Eller jag vet faktiskt inte. Anpassa… Att inte anpassa efter andra är ju svårt. Tidigare har jag alltid vant mig vid att anpassa mig efter andra och flytta på mig. Nu när jag håller i en vit käpp gäller inte anpassningen efter andra längre. 

Det var en annan händelse, en vecka senare efter träningen. Jag var på en plats där fanns mindre butiker. Det var mycket folk på plats också. Jag promenerade med vita käppen. 

Då plötsligt dök en kvinna upp. Hon var alldeles nära mig. Hon sprang och böjde sig nedåt framför mig. Jag följde med ögonen hennes huvud nedåt, då såg jag en liten pojke typ i 3-4 års ålder framför mig. Han ”såg inte” mig, eller visste inte vad vita käppen var för något. Hans mamma fick rycka in och tog i honom.

Jag tänkte ”Rå”. Om jag inte hade vita käppen med mig. Då klart skulle jag krocka med pojken. Jag kanske faller, eller så faller pojken och brister i gråt. Hur skulle jag förhålla mig till mamman då?  Med ”jag hör inte”- och ”jag ser inte”-gesten? Det som Sarah pratade om kommunikation.

När jag har vita käppen då överlämnas ansvaret till den. Det markerar ”Se upp, jag ser dåligt”. Det ledde till att mamman fick rycka in och tog i sin son. Därefter bad hon om ursäkt. Jag bara… fann inget ord till det som hänt. Det var som en ny situation för mig (småskrattande, förundrad min).

Ja, efter detta insåg jag vit käpp är otroligt viktig. En stor betydelse.

Ja… Just nu väntar jag fortfarande på min nya bästa kompis. Jag hoppas den här gången att den inte fly från mig igen. Inte kul om det blir för en andra gång (småskrattar)

Tack för att ni lyssnade! Ha en trevlig lördag! Hejdå! (vinkar)

(En vit text dyker upp: punkterilivet)

(Det tonade vitt till en bild som föreställer Malins vitkäpp. Man ser en mörk jackklädd handled och en hand hållande i käpp. Fotot är taget framifrån/uppifrån, som man tittar på den med ens egna ögon) Texten dyker upp: ”Den vita markeringskäppen = spårlöst försvunnen”)

KOMMENTARER:

  • Emma Varga säger:
    2014-04-26 | 16:36:54

    Malin, älskade syster! Fint att du delar med dig av dina upplevelser med vita käppen.. Hoppas den nya kommer snart! ❤️

  • Sarah säger:
    2014-04-27 | 19:21:40

    Bra jobbat! :) Hoppas att din nya käpp blir din bästa vän nr 2.

Kommentera inlägget här: