Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

# 13 TAKTILT TECKENSPRÅK!

Kategori: Deafblindpower, Taktilt teckenspråk, Vodd, Vänner

 
På en fredagskväll bestämde Helena och Sarah sig att vodda om taktilt teckenspråk! Njut och titta på vodden!
 
 

Text och syntolkning:

Vodden inspelas in hemma hos Helena. I bakgrunden ser vi kyl- och frysskåpet till vänster, sen dörröppningen och till väggen efter dörröppningen finns det två röda IKEA LACK-hyllor och en tv under. Längst till höger finns det en ställning till Helenas katter.

Helena sitter till vänster, har mörkblå piketröja med många knappar och ett par shorts med hög midja. Hon har brunt hår med blonda slingor i och glasögon. Sarah till höger och har ett asiatiskt utseende, klarblå tröja, halvlångt hår i diadem och hästsvans och ett par glasögon i silver.

Helena brister i skratt och lutar sig fram till datorn. Sarah ser frågande ut. Helena gapar med munnen.

Helena: Den är på!
Sarah: Rååå! Den är på! Du gjorde det igen! Alltså är den på!
H: Äh vi kan redigera.
S: Äsch, jag heter S… (avbryts av Helena)
H: Vi räknar till fem och sen börjar vi.
S: (som inte ens räknar upp till fem) Hej! Jag heter Sarah, mitt persontecken är SH.
H: Jag är Helena och mitt persontecken är så här J-hand med fingertopparna mot pannan och förs neråt ett par gånger.

S: Nu kör vi en ny vodd och pratar om… Jo, jag tänker på dem som är döva, hörselskadade och också hörande som undviker oss med dövblindet… Det kan vara att de tycker att det är jobbigt att kommunicera på taktilt teckenspråk. Varför är det så?

H: Det kan bero på… och jag tror att det är för.. Jag har träffat vissa som aldrig provat teckna taktilt teckenspråk. Jag tror att det grundar mycket på att de är osäkra på hur de ska bemöta oss med dövblindhet. T.ex. döva föredrar kommunicera med andra döva som också tecknar visuellt teckenspråk. Men hallå, har de tänkt på att de gör precis som de hörande som inte vill lära sig teckenspråk för att kommunicera med de döva. Det som du (Sarah) sade idag som jag tyckte var bra…

S: Det kan jämföras med döva som kanske uppmuntrar hörande lära sig svenskt teckenspråk.. men de hörande kanske inte vill lära sig för att det är svårt eller tycker att det är jobbigt att teckna. (Sarah sade inte det i vodden men hon menar de hörande som arbetar med döva) Så att de tycker att det är lättare att prata och att en teckenspråkstolk ska tolka. Så hur känns det för döva?

H: Givetvis känner döva sig kränkta… som att de inte accepterar dövas språk.

S: Just det, det är som för oss med dövblindhet kan känna oss kränkta om de döva inte vill teckna taktilt med oss. Men som Helena sade… det handlar om kunskap, ja kunskap och rädsla som kanske gör att de undviker att teckna taktilt teckenspråk? Eller är de bekväma och låter ledsagaren eller dövblindtolken tolka till personen med dövblindhet, istället för att själv gå fram och kommunicera direkt med personen.

H: Precis, men ändå blir det jobbigt att teckna till ledsagaren som mellanhand. Så blir det inte ett personligt samtal med personen med dövblindhet. Kanske har man gamla minnen från t.ex. Manillaskolan så att man har internt skämt. Ledsagaren (Helena menar givetvis också dövblindtolken) kanske inte förstår det och inte kan förmedla på rätt sätt. Det är vi som förlorar på det och det blir bara tråkigt…

S: Vad menar du?

H: Jo, det ”gemensamma” humor som man har ihop. Ledsagaren känner inte till det… så att det inte blir ett personligt band mellan personerna. Ledsagaren förmedlar bara.

S: Ja… jag… känner… det är otäckt… jag är medveten om att min syn blir sämre i framtiden. Ibland blir jag ledsen men samtidigt ehh.. varför blir jag ledsen.. äh ja det kan vara.. nä jag är medveten att synen kommer att försvinna och det är försent att hoppas på bromsmedicin skulle komma. Och att den skulle boooota min sjukdom och att jag skulle få synen tillbaka. Ahh! Så att jag blir döv och SEENDE! Bah! Det här är situationen just nu och jag ska acceptera den! Men varför är jag rädd… jo för omgivningen! De döva, mina kompisar, folk som jag träffat då jag var ”seende”. Sen blir synen sämre och kanske blir jag beroende av taktilt teckenspråk… Kanske går jag förbi den person som jag känner och vi befinner oss i SAMMA rum! Vi kanske är på en fest, Dövas dag eller något liknande sammanhang. De döva ser att jag finns i samma rum men de säger inte hej till mig, trots att de känner mig och vi kanske har haft bra kontakt med varandra tidigare. Vi klickade med varandra. Så betyder det att jag inte finns i deras värld…. Eller egentligen tvärtom de inte finns i min värld. Efteråt säger de kanske att de har sett mig på Dövas dag. Seriöst tänk om det händer! Jag blir rädd för framtiden!

H: Sen kanske du, Sarah, reagerar över att de inte sagt hej till dig. Och att du inte ENS kan se att de finns i samma rum som du. Att du inte kan uppfatta vad som sker runt dig. Det är läskigt! Det ska…. Ehh..  (Helena skakar på huvudet)

S: Givetvis förstår jag er om ni känner osäkerhet eller rädsla att kommunicera med dövblinda. Kanske för ni inte känner för det, inte har kunskap om hur man tecknar taktilt eller för ni är svenskar!!!!

H: Hahaha och ja svenskar vill inte typ göra så här…

Helena och Sarah sätter deras händer på varandra och klappar på varandra på ett överdrivet sätt. De har roliga ansiktuttryck.

H: Absolut inte, tänker svenskar!

S: Hahaha ja de vill inte!

H: Precis, hahhaa! (Helena rättade till sina glasögon som halkat ner – typiskt henne!)

S: Och de är osäkra på hur de ska ta i handen om de ska teckna taktilt.

Helena och Sarah fläktar med händerna mot varandra på komiskt sätt.

H: Och vissa brukar typ ta över våra händer! Typ så här!

Helena griper våldsamt i Sarahs händer och försöker teckna med hennes händer mot hennes kropp och ansiktet. Sarah ser plågsam ut och hela situationen ser sjukt dumt ut. Helena rättar till sina glasögon igen som halkat ner på nästippen.

S: Istället ska ni teckna som vanligt men istället ha så här:

Sarah lägger sina händer under Helenas händer och tecknar ”vanligt” dvs. inte på Helena.

S: Hej! Jag heter Sarah, mitt persontecken är SH. Hur mår du? Ja, det är så enkelt!

H (mot kameran): Jag mår bra! (visar tummarna upp) Det är inte så svårt! Det finns också andra kommunikationsalternativ som t.ex. socialhaptisk kommunikation. Vi ska ta upp mer om det senare här på bloggen. Det kan underlätta som t.ex.

Helena klappar och drar fram och tillbaka på Sarahs arm.

H: Istället för att ta upp Sarah och teckna JA! Man behöver inte…

S: Ja, det är signal för feedback.

H: Precis, och så…

S: Tänk på att döva har syn och de använder ögonen mycket. Vi som har dövblindhet har begränsad syn eller ingen syn alls. Ni vet att man kan heja på varandra genom att titta på varandra och nicka på huvudet. Det bekräftar att man har sett varandra och hejat på varandra…. Men för personer med dövblindhet måste man gå fram och heja ordentligt. Så betyder det att jag med dövblindhet vet att de har sett mig och att jag har sett… eller känt på dem. (Sarah ler stort)

H: Haha, ”känna” är det som vi brukar säga istället för att se. Och… det ger oss en möjlighet att veta vilka som finns runt oss i samma rum. Tänk om det finns en gammal bekant som man vill prata gamla minnen med. Så kan man be ledsagaren att gå fram till den person som man vill prata med. Ledsagaren leder fram till den person som den dövblinda vill prata med.

S: Man behöver inte vara rädd. Det är bara att gå fram och prova kommunicera. Givetvis kan det vara förvirrat vid första gången och man blir kanske lite rädd. Men tänk på t.ex. hörande som lärt sig teckenspråk och de kanske är lite rädda att kommunicera med döva i början. Döva och hörselskadade brukar bli glada om de hörande vågar teckna. Som t.ex. tecknar handalfabetet, tecknar TACK eller något enkelt.

H: Ja, det är bara en småsak men ändå blir man glad och berörd av! Att de hörande ens vågar prova teckna!

S: Och de döva, hörselskadade osv, som vågar att gå fram och prova teckna taktilt med dövblinda.

Sarah tar Helenas hand och ”tecknar”.

S: Men! Kanske många döva inte vet hur man tar kontakt med dövblinda!

H: Just det… man ska inte direkt ta i hand. Man måste… ehh.. hur?

S: Ja, om personen med dövblindhet inte har ledsagare eller någon person med, så är det bara att försiktigt med handen beröra mot den dövblindas arm. (Sarah visar det på Helena)

Helena lyfter på handen.

S: Titta (pekar på Helenas hand) den betyder att Helena är beredd att kommunicera. Så lägger man bara sin hand under Helenas hand.

Sarah tecknar taktilt.
S: Hej! Jag är Sarah osv.

Sarah tecknar visuellt teckenspråk.
S: Om man har ledsagare med sig så kan man på avstånd ta kontakt med ledsagaren eller dövblindtolken om man vill kommunicera med personen med dövblindhet. De kan meddela personen med dövblindhet att någon vill prata med honom/henne. Så blir han/hon beredd att räcka fram sin hand till den som vill prata.

H: Precis, det är bara att teckna taktilt! Prova det ni! Var inte rädda, prova bara!

H och S: Det är bara att prova!

Sarah höjer nävarna och gör gester i luften. De ler stort.

Båda: Nu är det slut. Hejdå!

Båda lutar sig fram och stänger av. Sarah ser lite undrande ut om Helena klarar av tekniken att avsluta filmklippet.

#12 Vad funderar man på om livet när man är döv och synskadad?

Kategori: Arbete, Kärlek, Videoklipp, Vänner

 

Syntolkning: Sofia har en mörkgrå tröja, uppkavlad till armbågarna. Glasögon och håret i uppsatt tofs. Bakgrund: Ljusgul vägg där man ser undersidan av en hylla längst upp i bildskärmen. 

 

Sofia: Hej! Jag är Sofia. Idag tänker jag berätta lite om mina tankar och funderingar om livet som döv och synskadad. Ja, det är främst tre saker som jag funderar mycket på. Ett – kompisar. Två – skaffa barn / familj. Tre – jobb.

 

Ja, först ska jag berätta att jag har Ushers syndrom. Det innebär att jag föddes döv, och är uppväxt med teckenspråk. Jag har också en synskada som ger begränsat synfält (Sofia visar med händerna från ögonen utåt), eller ja, jag kan inte beskriva exakt hur mycket jag ser egentligen, men jag ser i alla fall inte det som sker i ögonvrån. Inte heller om något ligger på golvet. Därför har jag många gånger råkat krocka med någon eller snubblat på något, för att jag inte såg sakerna på golvet. Har också slagit mig i huvudet med nåt högt upp, just för att jag inte ser vad som finns där.

 

Jag är också mycket känslig för solljus, jag avskyr verkligen det! Ofta på sommaren måste jag jämt ha solglasögonen på mig. Då blir jag inte riktigt brun, blir oftare vitare just vid ögonen. (Sofia ler). Ja, så är det att vara synskadad.

 

Och ja, jag har svårt att se i mörker, mest kontraster. Det största problemet är – min syn kommer bli sämre och sämre under hela livet. Kanske blir jag blind i framtiden. Det går inte att veta, det är olika från person till person.

 

Ja, hur påverkar det mitt liv och min framtidssyn? Självklart finns det några perioder då allt ser mörkt ut och där jag känner – vad kan bli bättre? Det finns bara negativa saker? Ja, självklart finns det stunder då jag funderar. Men ibland känner jag – vadå? Man kan bara anpassa sig, min omgivning och jag, och att det alltid löser sig. Man ska inte tänka för mycket och oroa sig för mycket. Det är bara att köra på så löser det sig alltefter. Jag brukar försöka tänka att hittills under mitt liv, jag är 23 år nu, jag har gått på skolan, på gymnasiet, jag har fått jobb, har pojkvän (inga barn än!) och sådana saker. Innan det så oroade jag mig, men det löste ju alltid sig på något sätt.

 

Ja, jag har synskada, men jag anpassar situationen till mig. Ja, som jag sade, så funderar jag mycket på ett – kompisar. Det är för att redan nu idag kan jag ha svårt för att hänga med om många sitter och pratar snabbt med varandra, t ex på fester. Jag känner lite motstånd, ja det är roligt, men jag har verkligen svårt att hänga med (med ögonen) och missar mycket. Jag hamnar lätt efter.

 

Och så är ju ofta fester och pubar mörka, jag ser fan ingenting i mörker! (Sofia ler). Ja, det känns inte bra. Nu idag är min bästa situation med kompisar är att prata med en och en, t ex en fika, eller någon aktivitet där det INTE är mörkt eller rörigt Men ja såklart, om jag ändå är med flera, då måste jag säga ifrån och be om tydlig turtagning, bra belysning eller så kanske sitter jag i något hörn eller där jag ser alla bra, ja det är sånt jag kan använda för att anpassa situationen.

 

Jag funderar på hur det blir i framtiden? Kommer mina kompisar att orka med att anpassa sig och teckna tydligt till ”den där Sofia som är synskadad” (Sofia ler och ser fundersam ut). Ja, det är det jag funderar mycket på. Hur kan jag skaffa nya vänner sen? För senare i framtiden kommer jag kanske behöva taktilt teckenspråk, när jag kanske inte kan se vanligt teckenspråk. Många hörande kan inte teckenspråk, och många döva kan inte taktilt, jaa, jag tänker mycket på hur det ska gå.

 

Jag kommer också kanske bli mer isolerad hemma, om inte jag står på mig och verkligen vill gå ut med vita käppen, eller ledsagarhund, eller ha kompis som hjälp när vi gör saker. Jag menar, redan nu när jag är på fest eller pub, så tänker jag ibland att jag bara vill vara hemma. Men – det är ju farligt... då blir man mer och mer hemma i framtiden, och mer isolerad.

 

Ibland när jag är med, så missar jag mycket av pratet men jag brukar ändå försöka vara delaktig och ha roligt, ibland kan det bli riktigt roligt. Ja, det är vad jag tänker på om kompisar i framtiden. Det gäller också min familj, men jag tror att de alltid kommer finnas kvar, familjen, känns ju tryggt (Sofia ler).De kan anpassa sig till mig.

 

Sen två – familj, barn. Ja, jag själv vet att jag kan uppfostra och föda barn men... jag har hört många roliga historier från andra som har dövblindhet, eller är döva och synskadade, och är föräldrar med barn. T ex att barnet har gjort nåt dumt och vet att det kommer få skäll. Så föräldern som har Usher eller synskada, letar efter barnet, är arg och ska ta ett prat med barnet. Då sticker ofta barnet och gömmer sig genom att bara stå i ett hörn och är tyst och hörs inte och syns inte. Så föräldern får leta ihjäl sig! (Sofia småskrattar)

 

Sånt är lustigt. Jag tycker det låter kul, smart barn som smiter och gömmer sig. Eller, jaa, jag tänker så här att mitt/mina barn kommer säkert vara kloka och anpassar sig till mig och vet att jag är synskadad och vet man inte ska vifta med händerna för att få kontakt med mig, utan ta på min axel, ja sådana saker. Men det kommer att komma någon situation där barnen försöker lura mig (Sofia ler), jaa, det vet jag, jag är beredd på det!

 

Och så kommer det säkert finnas andra i samhället som tänker ”ååh, vad bra att barnet hjälper sin mamma som är synskadad och döv, åh vad bra” och nickar medlidande. Nej, sånt vill jag inte att andra ska tänka så om barnet. Men ja, det finns många dövas barn, många som ser dem och tänker ”åh, vad bra att de hör och kan tolka åt sina föräldrar”. Jag känner, lite njaaae till det. Men ja, tyvärr det finns sådana attityder idag. Man kanske får stå på sig och säga ”nej, barnet är bara ett barn, inte någon som hjälper mig eller är min assistent, nej bara mitt barn faktiskt”.

 

Jaaa, och så kanske finns det personer med attityden ”Hon borde verkligen inte skaffa barn?! Hon är ju döv och synskadad! Ojojoj”. Jag tror att det säkert finns sådana attityder.

 

Sen, tredje – jobb. Jag funderar på det, för jag har jobb nu, ja, och jag kan anpassa det till min synskada, på mitt sätt. Det finns några situationer där jag känner att jag inte klarar. Jag jobbar på en gruppbostad, så det händer mycket där. Några situationer där säger jag ärligt, nej, att jag vet att jag inte klarar det. T ex om vi ska ut nånstans där det är mörkt och rörigt med mycket folk. (Sofia kliar på handen). Och jag ska ju se till att, ja ha ansvar, och jag känner det är bäst att säga nej.

 

Jag funderar också på att jag inte kan behålla samma typ av jobb i fem, tio år framåt, det tror jag inte. Min syn kommer bli sämre. Ja det betyder vad? Vilken typ av jobb kan jag ha då? Ja det är klurigt. Jag kan inte ha körkort, jag vill verkligen inte krascha eller köra över någon (Sofia ler). Då går man miste om många jobb när man inte kan ha körkort.

 

Och så telefon, jaaa, kanske kan man lösa det, med FÖC eller skicka mejl, ja något med dator. Idag har ju teknologin utvecklats jättemycket. Då kan jag jobba genom dator mycket mer, ja det går säkert.

 

Nu kan jag oroa mig mycket för framtiden, för att vara arbetslös, eller förtidspensionär, när jag bara är 30 eller 40 år gammal. Det vill jag inte, jag vill ju bidra till samhället, att känna mig viktig. Jag vill ju tjäna pengar, till mina eventuella barn, hus osv. Ja jag vill inte leva begränsat för att jag har en begränsad inkomst. Jag vill kunna tjäna mer. Ja det är jag tänker mycket på, vilken typ av jobb kan jag ha egentligen?

 

Jag försöker också tänka positivt – idag har ju tekniken utvecklats väldigt. Man kan kommunicera på andra sätt, som genom dator eller liknande. Jag försöker tänka, att jag kan hänga med i tekniken och använda teknik på något sätt i mitt framtida jobb.

 

(Sofia tystnar, funderar och nickar). Ja, det är sådana saker jag funderar på som döv och synskadad, om hur framtiden kommer se ut. Ja, så jag bjuder er på mina tankar.

 

(Sofia stänger av kameran).

 

#11 Vad är dövblindstolkning?

Kategori: Dövblindstolkning, Videoklipp

 
 

Syntolkning: Bildskärmen är upprätt, Sofia är tydligen inte så teknisk... ska vara ”liggande” bild egentligen :) Sofia har på sig mörkblå t-shirt, glasögon och utsläppt ljusbrunt/mörkblont hår. Bakgrunden är en ljusgul vägg.

 

Sofia: Hej! Sofia här (visar persontecken, sprethand med handflatan neråt axeln och riktningen mot halsen. Ingen kontakt och rörs framåt och bakåt ett par gånger). Vad ska jag ta upp idag? Ja, dövblindstolkning.

 

Vad är det för något? Jo, det är skillnad på vanlig teckenspråkstolkning för dem som inte har synskador, de som är döva eller hörselskadade som använder teckenspråk. Men jag, som också har synskada, då räcker det inte med bara teckenspråkstolkning. Jag behöver ha mer – som vad?

 

Ja, t ex när en döv använder en teckenspråkstolk, så är det t ex för inför ett läkarbesök eller på universitet eller sånt, och så har man den hörande personen som pratar, framför en. Teckenspråkstolken står oftast bredvid personen och översätter till teckenspråk. Så den döve kan lyssna (visuellt) och ha ett samtal med den hörande. Ja, så funkar vanlig teckenspråkstolkning.

 

Men jag som synskadad, ja som dövblind, behöver mer information. Det räcker inte med enbart översättning. En dövblindstolks jobb är att översätta, men om jag som synskadad sitter och tittar på tolken – och sen händer det något i rummet. Kanske någon som kommer förbi mig, eller några som har konflikt bredvid mig eller något. Jag tittar då på tolken och märker inget. Det känns ju inte bra att inte märka något som händer i rummet jag är i.

 

Så dövblindstolken står där och tecknar/översätter, och så ser denne att något händer i rummet. T ex att någon kommer in i rummet eller går därifrån. Då informerar tolken mig ”nu kommer en person där” eller ”nu gick personen härifrån”. Så jag som tittar blir ”aha” och vet vad som händer i min omgivning, det känns tryggare. Att jag har mer koll, man kan säga att tolken är mina ögon. Det kallas för syntolkning. Det betyder väldigt mycket för mig.

 

Och en andra sak, är vad? Ja, det första är översättning, det andra är syntolkning och så det tredje – ledsagning. T ex om jag går in i ett sjukhus och ska träffa en läkare, men är osäker på var rummet är? Då måste jag leta och det kan kännas stressigt. Då kan man bestämma med dövblindstolken om att träffa mig t ex vid huvudentrén och ge mig ledsagning in till rätt rum. Sen syntolka där ”stolen finns där, läkaren står där”, eller kanske ”föreläsaren står där”. Det känns då tryggt för mig och jag sätter mig med en bra känsla.

 

Jag känner bara såhär - wow, SÅ tacksam jag är för att dövblindstolkning finns, för oss som behöver det!

 

Sofia ler, nickar och lutar sig fram och stänger av kameran.