Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#6 Deafblindhood

Kategori: Acceptans, Vodd

Sofia och Helena funderar över "deafblindhood" och - ska man berätta direkt eller inte direkt om sin dövblindhet när man träffar nya människor? Det verkar så att både vill berätta direkt, men inte alltid gör det!



Syntolkning:

Sofia sitter till vänster och har axellångt blont hår, glasögon, mörkblå tröja, armbandsur på ena handleden. Helena sitter till höger och har kort brunt trollhår med ljusa slingor, glasögon, svart kofta och klänning med massor mörka färger och svarta fläckar. Både två har en irriterande virvel på bakhuvudet där en slinga sticker ut. Det syns en jättelik klocka på väggen i bakgrunden, man ser bara nedre halvan av klockan. Lite effekter med gula och rosa ränder och namn ”Vodd_Deafblindhood” i vita bokstäver. 
 
Sofia: hej jag heter Sofia (visar persontecken, sprethand med handflatan neråt axeln och riktningen mot halsen. Ingen kontakt och rörs framåt och bakåt ett par gånger), är döv och synskadad. Jag bara informerar nu, att när vi två pratar så tittar jag på skärmen (pekar mot kameran), så ser jag henne ändå. Jag orka vara för nära henne, svårt att se! Bra så ni vet (ler).
 
Helena: Jag heter Helena (visar persontecken, J-hand vars fingertoppar har kontakt mot pannan och förs neråt ett par gånger), själv är jag dövblind.
 
Sofia: Varför säger du dövblind?När jag bara är synskadad?
 
Helena: Ja, för att jag är gravt hörselskadad, och gravt närsynt. Jag ser kasst på långt avstånd, men min diagnos är synskada ändå. Då blir det automatiskt att jag känner, att hur framtiden? Jag kanske blir blind sen. Det vet jag inte. Då säger jag helst dövblind, jag accepterar mig som jag är, som dövblind.
 
Sofia: Ja, kanske bra att koppla till ”deafpower”, att man är stärkt och stolt över att man är döv. Inte låtsas ”vara hörselskadad, höra lite”, nej utan verkligen döv och använda teckenspråk. Kanske kan bli samma sak med dövblindhet? Typ deafblindhood. Stå för att man är dövblind, att man får acceptera det.
 
Helena: Man ska acceptera sig, för att kunna känna sig stärkt på något sätt.
 
Sofia: Precis. Det märks tydligt om jag kommer in till stor grupp med nya döva som tecknar mycket och jag känner det är svårt se vad som sägs. Då känner jag mig sämre, att jag är korkad som inte förstår vad andra säger. Det är alltså bäst att när jag kommer in, så ber jag direkt om bättre ljus eller anpassar avståndet till andra. Då känns det fantastiskt, att jag är delaktig och kan se när alla tecknar. För att jag vågade säga att jag är synskadad, eller dövblind, och kräver bra ljus och kräver anpassning. Då känns det bra.
 
Helena: Precis, men tänk på hur när vi för första gången möter någon döv, nu pratar vi om döva, säger du då direkt att du är synskadad eller dövblind? (vänder mot Sofia)
 
Sofia: (skrattar och skakar på huvudet) Nja, faktiskt inte, det känns som det är viktigt att ge ett bra intryck. Om jag först pratar och umgås, så ser andra döva att jag är en rolig, bra person. Sen berättar jag att jag är synskadad, då är det inga problem. Men det känns som, om jag säger direkt att jag är synskadad – så känns det som att alla kollar konstigt på mig, har lite fördomar, att jag inte är en bra person, tråkig och undviker mig. Typ att jag är jobbig. Känns som jag förstör lite. Vad säger du? (till Helena)
 
Helena: Ja precis, men samtidigt så ska man ju aldrig döma oss efter våra funktionsnedsättningar, man ska alltid se på våra personligheter. Alltså om jag säger att jag är dövblind – så ska andra acceptera mig som jag är, jag ska inte vara osäker på hur jag ska vara, då är det inte deafblindhood. Om jag säger bestämt att jag har dövblindhet – då har jag en stark dövblindhetskänsla i mig.
 
Sofia: Ja, vara bestämd!
 
Helena: (ler) Så vi ska i fortsättningen bestämt säga att vi är dövblinda? (markerar tecknet ”dövblindhet” bestämt)
 
Sofia: Ja, jävlar! Så det ska inte spela någon roll, en hörande eller en döv, så ska jag tydligt och klart säga till dem att jag är döv och/eller synskadad. Problemen kan man lösa i efterhand. Man ska inte vara tyst och skämmas, utan visa det. Då blir det inga pinsamheter, ”vad sa du?”, rörigheter osv. Också så är jag säker på att andra direkt märker att jag inte ser, om de söker kontakt med mig (vinkar med handen vid sidan av ansiktet), och jag inte ser, men tror att jag ser bra. Andra märker ändå och tycker det är konstigt att jag inte ser. Så lika bra tala om det direkt, så att man blir trygg och slipper göra bort sig, utan är bara som vanligt.
 
Helena: Precis, och jag tänker också på när man träffar en hörande kille första gången. Jaa, du (till Sofia) har ju träffat din kille, som är hörande. Hur berättade du om din synskada?
 
Sofia: Ja, dövheten var ju självklar, det är lätt att märka, jag måste ha teckenspråk för kommunikation och kan inte prata i telefon, ja det var ganska självklart. Men synskadan, det var svårare. Jag minns när vi träffades för första gången. Han kunde inget teckenspråk och vi fick använda kroppsspråk. Samtidigt så gick vi och han ville prata. Jag tänkte ”fan, jag kan ju inte se vägen framför mig, mycket trafik, och samtidigt titta på honom när vi går”. Jag var tvungen att stanna och prata i mobilen och sen försöka vara tyst när vi gick (skrattar). Efteråt så informerade jag lite i taget, ”jaa jag ser lite dåligt, t ex svårt se i mörker, eller saker som ligger på golvet så att jag kan snubbla lite”. Men med tiden berättade jag mer detaljer, om synfältet och allt om min synskada Usher. Ja, jag tog det försiktigt och berättade lite i taget. Jag sa inte ”BLIND” direkt, då tror jag att det chockerar och skrämmer vissa, tyvärr.
 
Helena: Men samtidigt, det kan vara lite skönt att säga direkt ”jag är dövblind”, så att andra direkt anpassar sig efter oss.
 
Sofia: Ja, och om man säger”dövblindhet”, så blir många nyfikna och undrar hur man kommunicerar och sånt. Kanske bra att ha något att prata om.
 
Helena: Bara ett exempel, på universitet där jag går, så blev det så en gång en situation där jag blev imponerad. En universitetslärare hade stått där och bett oss alla att presentera oss. Då turades vi runt om. När det var min tur så sa jag ”Hej, jag heter Helena Christoffersson, och vad gör jag, jag jag är aktiv i dövblindhetsföreningslivet, är aktiv i ungdomar, intressepolitiksfrågor och sådant.” Ja, och sen fortsatte presentationen. Då hade jag något att hänvisa till att jag är dövblind. Tack vare DBU; DövBlind Ungdom. Så småningom en dag, så kom läraren in i rummet och skulle börja skriva på tavlan. Då hejdade han sig – och vände sig till mig. ”Du – du är aktiv i DBU? Du är dövblind?” och höll upp en grön penna. Då tyckte jag att det var så skönt att han tog upp det, och jag bad om svart penna, bättre med så. Det var så underbart att han ens frågade och mindes! Ja, fantastiskt.
 
Sofia: Haha, så bra! Att han ansträngde sig och kom ihåg nåt så ovanligt.
 
Helena: Efter det, så älskade jag honom som lärare, seriöst! För han är så skön och bekväm, då slapp jag känna belastning, utan kunde bara slappna av fullt och bara köra på och plugga på som vanligt.
 
Sofia: Ja, det är viktigt att kunna slappna av. Om jag direkt talar om att jag har synskada och ser till att allt är rätt anpassade, att om någon vinkar till mig och jag inte ser, så vet både vi två att jag har synskada. Efter det så känner jag mig verkligen avlappnad och slippa oroa mig om jag gör bort mig, att jag inte såg och snubblade, utan är avlspappnad. Sånt är viktigt, tror jag absolut. Då är man fullt sig själv.
 
Helena: Så, ska vi i fortsättningen säga klart och tydligt ”vi är dövblinda!” när vi träffar nytt folk?
 
Sofia: JAAA, absolut!
 
Helena: (höjer näven segervisst)
 
(Båda skrattar).
 
Sofia: Då tror vi att vi var klara?
 
Helena: Vi kommer att återkomma med fler voddar framöver. Vi ses! Hejdå! (ler och vinkar mot kameran
 
Sofia: (vinkar) vi stänger kameran...
 

KOMMENTARER:

  • Mimount säger:
    2014-10-16 | 08:26:33

    Hej på er modiga och härliga tjejer!
    Det gör mig så glad att ni gör blogg. Mycket bra och spännande att följa er! Jag själv jobbar som ledsagare till min underbar kund som är dövblind! Jag älskar taktil och syntolkning! Ibland brukar jag säga till min kund att hon är bättre än mig trots jag ser allt. Jag kommenterar er att ta kontakta med henne. Hon är mycket duktig och orädd. Om ni undrar över något. Bara fråga mig! Varma hälsningar från Mimount

Kommentera inlägget här: