Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

Så kom helgen och ångesten.

Kategori: Dövblindhet, Skolan, Välj kategori...gästbloggare: Frida, skam

I fredags var jag i Stockholm på utbildning och möte med teamet i assistanskooperativet jag är med i. Det var en givande och bra dag med lite oroande nyheter. Jag reser med bil för att göra resan så smidig som möjligt, ändå blitt det en ansträngning för kroppen och igår, väl hemma igen kom nervsmärtorna. De var väldigt mycket värre än vad de brukar vara. Jag har starka smärtstillande som jag kan ta vid enstaka tillfällen. En sån tog jag och efter en stund mådde jag betydligt bättre. Kvar låg dock en panikångest som inte ville släppa. Den härjade över mig hela dagen. Panikångest-attacker. Ångesten ligger kvar idag också. På morgonen har jag spelat kort med Ottilia, men vid ett par tillfällen har jag fått dragit mig undan. Hela jag skakar och jag får kämpa med andningen. Krypa ihop och bara vänta på att det värsta går över. Hela den här veckan har varit tuff. En av mina assistenter har sagt upp sig. Nån dag ska jag våga fundera på vad det innebär för mig. Vilken betydelse assistenterna har för min trygghetskänsla. Nu känner jag bara saknaden efter just den här människan som varit en sådan enorm trygghet för mig i ett och ett halvt år. Jag är arbetsledare och är så illa tvungen att fokusera på det praktiska. Fylla ut hennes pass nästa månad och leta en ny anställd.

#17 Att acceptera dövblind

Kategori: Acceptans, Taktilt teckenspråk, Vita käppen, Vodd, Vänner, skam

Hörseltolkning: Smackar väldigt mkt(!) under videoklippet (Så... Snälla, stänga av ljudet, om ni är ute i offentligt ställe). Tack på förhand! =)
 
Syntolkning: En tjej, Helena, med glasögon, en ljusbeige handduk runt håret och har en mörkröd klänning på sig som sitter bakom en vit vägg med en halv klocka som syns på skärmen.
 
Helena vinkar "Hejhej!" och det kommer enundertext som står "att acceptera dövblind".
H: Jag har precis duschat... Jag duschade och började fundera ... Ja juste, vad innebär det att acceptera dövblind egentligen? Vi börjar sprida med punkterilivet, syftet är att sprida kunskap. När jag duschade, då tänkte jag att det finns två grupper. En grupp accepterar sig själv som dövblind, medan en annan grupp inte har accepterat sig själv som dövblind. Vad är skillnaden?
 
Jo, den gruppen har accepterat sig själv som dövblindhet är ofta öppen med att säga "Jag är dövblind" och kan använda/börja träna:
1. vita käppen,
2. Punktskrift,
3. Kan använda taktilt teckenspråk i olika sammanhang/situationer, ska ge exempel sedan.
4. Socialhaptisk kommunikation.
Den gruppen känner sig ok att vara dövblind. De får välja vem de vill umgås med som till exempel... De behöver inte umgås bara med vänner som har dövblindhet. Nää, de kan gärna umgås med döva, hörselskadade eller hörande. De står i ett stort utbud som vem den vill umgås med på grund av intresse. Det blir ofta så när man blir kompis på grund av intresse.
 
Den gruppen har inte accepterat sig själv som dövblind blir ofta att den kommer in och presenterar sig som döv eller hörselskadad. Försöker dölja sin synskadad. Berättar eller tränar den med?:
1. Vita käppen,
2. Punktskrift,
3. Använda taktilt teckenspråk,
4. Socialhaptisk kommunikation.
Nej... Den döljer, den försöker göra allt som möjligt att dölja sin synskadad. Den ska kunna se normal ut som passar in i en grupp. Den kan välja vem den vill umgås med, ja...
 
Varför lyfter jag fram? Jo, jag undrar hur de i båda grupperna mår egentligen? Juste, jag minns att jag satt på en teaters publik. (Kliar på ryggen) Jag satt och såg en dövblind som satt framför mig. Bredvid denna satt en kompis, vet inte om den är döv, hörselskadad eller hörande, men är teckenspråkig. De satt och tittade på teatern. Det dök upp nåt lustigt som skådisar "hoppade runt" på scenen. De skrattade, den med dövblindhet tecknade "lustigt att de hoppade runt". Kompisen svarade ja lustigt - ville kommentera ytterligare och började teckna. Men den med dövblindhet svarade "prata sen..." Och sedan tittade på föreställningen. Jag såg och tänkte ursäkta mig, betyder det att den med dövblindhet får bestämma när de får prata och ... ... Så ... Är det värt för kompisen att ta tillbaka vad den har tänkt säga, sitter och är tyst på hela föreställningen? Jag tänker ... Taktilt teckenspråk finns, det är inte farligt att använda taktilt teckenspråk. Som till exempel när vi går och tecknar på teckenspråk, plötsligt att det blir för mörkt, då säger en "Nää, vi pratar sen". Den går till när det blir ljust igen, då börjar använda teckenspråk igen. Varför ens avbryta? Kan gärna fortsätta samtalet som till exempel när du går och det börjar mörkna, då ta ena hand och börjar teckna på taktilt teckenspråk tills det är ljust igen, då kan de fortsätta samtalet på teckenspråk igen. När jag såg denna situation, det kändes som ... Jag undrar hur de i den gruppen mår. Jag hoppas att de accepterar sig som dövblind någon dag, kan säga att jag är dövblind. Därför att det är en del av oss. Jag är dövblind, jag är Helena också.
 
Det handlar om att jag måste våga säga att jag är dövblind, för att det inte ska bli ett konstigt bemötande från andra, nej... Utan det blir mer jaha, är du dövblind? Vad ska jag tänka på när jag bemöter dig? Det leder till att jag kan våga säga ifrån om jag ser inte dig, jag vill att du ska komma närmare till mig. Men hur med de i den gruppen som inte har accepterat sig dövblind? Jag undrar om de kan våga säga ifrån till exempel att de inte ser i mörkret, använder de taktilt teckenspråk då? (Skakar huvudet)
 
Jag hoppas verkligen att de mår bra samt kan stå för och säga att den är dövblind i någon dag.
 
Det är min fundering idag...
 
(Ledsen för sådär svenska, jag skriver från mobilen på jobbet)

#8 Artiklar om SKAM och STOLTHET

Kategori: Acceptans, Dövblindhet, skam

Jag har ju pratat om skammen över dövblindhet i inlägget #5 Skammen. Idag surfade jag runt lite och hittade artiklarna som handlar om skam och stolthet på Nationellt ) kunskapscenter för dövblindfrågor (NKCdb) webbsida. Det finns två länkar här nedan.
 
 
Att inte ta det personligt var Emma Boswells tips. Det ska jag försöka tänka på när jag t.ex. krockar med någon person på stan, särskilt om jag är på dåligt humör så kan det brista för mig. Antingen blir jag ledsen, har nära till gråten eller så blir jag asförbannad så in i helvete på personen! Innerst inne är jag en galen person som tänker onda tankar om alla som råkar hamna i vägen för dövblinda jag. NU ska jag försöka tänka positiva tankar. Till nästa gång när jag krockar med en cyklist ska jag le stort och göra tummarna upp med båda händerna samtidigt dansar jag några glada danssteg. Intressant att se vad som händer...
 
Boswell nämner också att man ska försöka ta kontrollen över situationen och kunna hantera livet. Alla gör det på olika sätt. Mitt sätt är att ha kul i livet. Försöka se till att vara öppen med min dövblindhet mycket som möjligt så folk får veta hur de kan bemöta mig. Jag mår bättre av det och att bli erkänd för den jag är. Jag har en massa identiteter och "dövblind" är en av dem.
 
Jag kan ha kul även om jag blir helt dövblind i framtiden. Vem har sagt att livet är slut om man blir döv och blind? Men å andra sidan tror jag på yin &yang, balansen i livet. Mina dåliga dagar behövs för att jag ska kunna se det positiva i livet. Jag är inte glad jämt utan att jag har helvete-svarta-arga-dåliga-hatar.alla.tjänsteman.som.inte.ger.mig.det.stöd.jag.behöver-dagar så att jag vill ha sönder allt i lägenheten och skrika ut min frustation som gör grannarna och hela Örebro döva.  
 
Glöm inte att ha kul i livet och att det är ok att ha dåliga dagar ibland!
 
/Sarah