Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#36 Utan syntolkning skapas stress

Kategori: Dövblindhet, Videoklipp

 
 
Syntolkning / översättning
Sofia har på sig grå tröja, med stor bild på Mimmi Pigg med röd rosett på framsidan. Hon har utsläppt blont/ljusbrunt hår och glasögon. Hon sitter med ljusgul vägg bakom sig, man ser lite detaljer som en hylla och en slingväxt på väggen. Hon är själv i rutan.
 
Sofia: Hej! Ja, nu tänker jag ta upp om stress - jag upplever mycket "småstress" över småsaker. Jag vet inte om det har med min dövblindhet att göra, eller om det bara är så jag är, men jag tror absolut att det har med min dövblindhet att göra. 
 
Jag kan börja med att berätta om Dövblindteamet, DBT som finns i Stockholm. Jag har besökt där med min familj, pappa, mamma, lillebror, min sambo och så jag plus tolk och kommunikationspedagog där. Vi pratade om många saker - t ex hur fungerar taktilt teckenspråk? Min familj kan faktiskt inte så mycket - även om jag har vuxit upp med dem. När jag var liten så hade jag ju inget behov av taktilt teckenspråk, bara vanligt visuellt teckenspråk. Därför har de inte mycket erfarenheter eller kunskap.
 
Då var det jättebra att lära sig taktilt teckenspråk, och också syntolkning. Vad är syftet med syntolkning och varför är det viktigt? Kommunikationspedagogen sa att det har mycket med stress att göra. Det fick mig på nya tankar - ja, faktiskt, det hade jag inte tänkt på! Hon tog upp ett exempel, som är ett extremt fall, om en döv och blind person sitter och äter. Hen vet att någon annan finns i huset. Men plötsligt så känner hen någon komma in (luftdrag). "Är det någon här i rummet nu? Vad gör hen? Har hen gått nu eller är hen kvar? Vad gör hen egentligen?" Hen blir förvirrad och stressad, och börjar fundera på massor saker - för "ingenting". 
 
I själva verket så hade personen kanske bara kommit in i rummet för att vattna blommor, och gått ut igen, och var i rummet i några sekunder bara. Men den dövblinde blir stressad ändå, och vet inte vad som hände eller pågick. Då blir hen bara stressad. Det är precis det som jag tyckte var ett jättebra exempel. 
 
Jag är t ex också i stort sett blind, när det är mörkt - då ser jag verkligen inget och hör inget. Eller jag hör, men kan inte alltid tolka eller förstå ljudintrycken. Om det hade hänt något litet - och jag har inte fått syntolkning eller förklaring vad som har hänt - så skulle jag bli stressad/orolig. Är det någon här eller är jag/vi ensamma i rummet? Vem finns här och vad gör hen/de? Då blir man bara oroad och tror si och så. 
 
Det är intressant tycker jag, och det är kanske något som många fullt seende och hörande inte alltid förstår. Typ småsaker, kanske inte orkar meddela den dövblinde och berättar, t ex "nu är jag här och vattnar blommor, och nu går jag" och man kanske bara äh, vattnar blommor lite snabbt och går därifrån utan information. Nej, det är verkligen inte bra tänkt!
 
Där på DBT så hade vi också en övning - de hade satt upp papper på väggarna som frågor/tipspromenad. Det var enkla och några papper runt om i korridoren. Min familj fick ta på sig hörkåpor och höra jättedåligt, och specialglasögon med tejp, så att man såg bara genom två små, små hål. Då kraftigt begränsat synfält, och kanske också suddigt, som om man hade gråstarr. 
 
Med det så skulle de gå runt och leta efter pappren med frågorna, och sen också försöka läsa vad det står där. Vanlig text blir som pytteliten för dem, som ser dåligt. Sen också skriva ner svaren på eget papper. Sen gick de själva i korridoren. Då testades de, genom att en annan som jobbade på DBT gick förbi dem. Då blev personen (min familj) osäker - "var den där någon jag kände?". T ex min pappa som går fram, och mamma som går förbi, eller var det kanske någon okänd person? "Vågar jag säga hej?" eller blir det bara fel och pinsamt? Då blir man tyst och inte vågar säga något. Man har inte fått syntolkning eller information. 
 
Sen efteråt så frågade de "vem var det som gick förbi?" och de fick förklaring, aha det var någon annan som jobbade på DBT. Det var ändå bara en enkel och tom korridor, inomhus. Tänk sig, så lite men ändå blir man stressad och utmattad. Hur är det då i vanliga fall, när man är ute på stan, på restaurang, mycket folk, hemma på fest... Då är det jobbigt och stressigt, då kan man få för sig saker som inte är så egentligen, om man inte fått förklaring.
 
Jag tyckte det där gav mig massor bra tankar och jag börjar också förstå mig själv mer. Typ varför jag ibland kan bli stressad eller upprörd över "ingenting". Jag kan berätta om en situation. Det var då jag och min sambo var ute på restaurang och satt mittemot varandra. Det var dåligt ljus där, mörkt, men jag kunde se min sambo teckna. Det var mysigt och trevligt. Då kom en servitör och sa något - i mörkret tolkade jag det, jag tyckte att han sa "smakade maten bra?" med frågande min och leende. Då svarade jag nickande, leende och med både tummarna upp - visst smakade maten bra! 
 
När han gick, så sa sambon att han egentligen frågade om jag ville ha mer att dricka? Då gjorde jag ju bara tummar upp. Då blev jag chockad och upprörd - min sambo lugnade och att det inte var så farligt, det var ingenting. Efteråt funderade jag på varför jag reagerade så? Jag tror det var för att jag blev så stressad, i en rörig och mörk miljö, att jag inte visste vem som kom fram, att han pratade, och vad han ville. Då blev jag stresad och hann inte stanna upp och fråga sambon "vad sa han? Aha, om jag vill ha mer dricka?" och sen svara nej eller ja. 
 
Jag tyckte också det var pinsamt att bli bortgjord, även om det var ju ingen jag kände där. Men det var ändå en stor sak för mig, kanske skrattade servitören och tyckte jag var märklig? Det var så, att jag reagerade stort över en "småsak". Det var intressant att reflektera efteråt. Det var absolut OK att jag reagerade så, att jag faktiskt blev stressad. Jag kunde ha löst det på annat sätt, jag kunde ha bara stannat upp och ta det lugnt - jag vet att jag har synskada och är döv och behöver mer tid på mig. Säga "vänta lite" och ta reda på vad som händer nu, och då svara i min takt. 
 
Ja, det är bra för er som är fullt seende och/eller hörande, att vara medvetna om det. Att småsaker, som kanske inte är så värt att berätta - nej det stämmer inte. Den dövblinde kanske inte förstår vad som händer och kanske inte alltid säger något och bara blir stressad. Då är det bra om man berättar t ex "nu är det något allvarligt bråk på G där, bäst att vi flyttar på oss". Eller om det är storskratt, då kan man berätta "nu skrattar alla, för att...". Sådana enkla förklaringar betyder mycket och ger trygghet. Då kan man som dövblind vara delaktig och umgås med andra där. 
 
Om någon av er har en annan åsikt, berätta gärna för mig. Jag vill höra om andra perspektiv - om ni andra dövblinda upplever samma eller inte? Det här är min upplevelse, och det är inte samma för alla andra dövblinda. 
 
Sofia nickar och ler och lutar sig fram och stänger av.