Punkter i livet

Ibland blir jag förundrad över hur folk, som inte känner mig, ser på mig. Jag har hört ungefär såhär: ”Jag har berättat för mina vänner om dig. Att du varken hör, ser eller har balans. Ändå går, cyklar och skrattar du och lever som vanligt. Då tyckte de att du var så fantastisk och stark, och hade velat träffa dig!”

Jag blev först smickrad och kände mig lite som en kändis. Men sen funderade jag på hur jag ibland framställs via ryktesvägen. Att man kan tycka så om mig, att jag är ”fantastisk och stark, trots min dövhet och synskada”. Kanske föreställer folk sig att jag inte ens kan gå, inte prata, kanske har de inte hört talas om teckenspråk, eller hur pratar man teckenspråk om man inte heller ser, förresten?

Jag har möjligheten att få röra mig i trygga miljöer, där jag kan prata med folk som vanligt på mitt språk, dvs. teckenspråk. Eller där jag kan ställa krav – dvs. be om bättre ljus, be om bättre avstånd eller be om att folk inte ska ställa saker hur som helst mitt på golvet mitt i rummet (stor, stor fara för synskadade). Kanske därför kan jag få känna mig vanlig, utan att vara ”stark”.

Det är svårt att känna sig ”stark” som vissa påstår att jag är, när jag tycker jag är vanlig med samma problem och glädjeämnen som alla andra. Mitt liv (och min dövblindhet) är ju det normala för mig. Det är alla andra som både hör och ser onaturligt bra med en onaturligt bra balans, tycker jag!

Men jag brukar också tänka – det är ju bättre att ses som ”glad, positiv och stark” än att höra ”stackars henne, det kan inte vara lätt” och nedvärdera mina förmågor. Så tills man behandlar mig som vanligt, får jag vara extra fantastisk och stark i deras ögon :)

/Sofia