Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#7 Ledsagning – blir man självständig eller osjälvständig?

Kategori: Acceptans, Dövblindhet

Jag hade precis besök av en handläggare för ledsagning och en ny ledsagare hemma hos mig. Wow, vad konstigt det kändes! Att jag faktiskt fått ledsagare, en främling som ska hjälpa mig att ta mig från A till B.

 

Jag har aldrig ansökt om ledsagning förut – och inte riktigt vågat heller. För ledsagning gör ju så att ens funktionshinder ”bekräftas ordentligt”, för man HAR ju synskada eller annat som gör så att man verkligen behöver ledsagning. Det har också varit en lång tid av funderingar innan jag äntligen tog itu med saken.

 

Min syn kommer att försämras hela livet – så hur vet man när man kommer behöva ledsagare? Om 10 år, 20 år, eller redan nu egentligen? Svar: Ja, redan nu egentligen. Bara det att jag använt mina kompisar och familj som ”inofficiella” ledsagare. Inte så att man ringer en kompis och säger ”kom, jag behöver en ledsagare!” utan man säger ju säger ”ses idag?” och så får man lite hjälp sådandär diskret när vi går in i där det är mörkt eller en rörig miljö för att umgås.

 

Jag har också fått tankar om folk kanske tror att ledsagare kanske funkar som en betald kompis? Att man måste vara ensam som måste betala någon för att vara med en. Tänk om folk tycker så. Men ärligt talat – jag har slutat bry mig nu. Också delvis därför jag först nu vågade ansöka om en ledsagare. För det är ju för min skull, att jag ska bli mer självständig och slippa vara så beroende av andra.

 

Tänk att kunna ge sig ut på en joggningstur i en okänd skog där det är snårigt och kanske dunkelt i skymningen. Även om ingen kompis kan hänga med, så kan man ändå även om man ser dåligt. För man har en ledsagare. Och så kommer man ju inte våga avboka i sista minuten, bara för att man inte orkar. Bra träningsmotivation ;)

 

Eller helt enkelt shoppa julklappar i nya spännande (och röriga, mörka) affärer, gå in på ett okänt gym eller gå på intressanta museer ”själv”. Just för att man har en ledsagare. Man slipper känna sig som en belastning, som man tyvärr kan känna sig som ibland med folk som jag känner. Ledsagaren har som jobb att ledsaga mig.

 

Så skönt att slippa avstå från saker för att man kanske inte får rätt sällskap (dvs folk som också faktiskt är intresserad av ett ”torrt gammalt museum”) och för att man känner ”nä, jag vågar inte riktigt – kommer gå vilse, snubbla eller stöta in i saker – eller inte märka om folk försöker ta kontakt med mig”. Nu har jag ju en ledsagare!

 

Förvisso bara fjuttiga 10 timmar i månaden. Men det är en bra början, och stort steg från 0 timmar någonsin till 10 timmar i månaden. Nu till rubriken – blir man självständig eller osjälvständig? Klart man blir självständig, som ju nu börjar våga göra mer saker. Slippa avstå bara för att man inte riktigt ser eller hör.

 

Blir man osjälvständig? För man blir ju beroende av någon annan för att ta sig från A till B. Men det är jag ju redan nu... Så ja – man blir mer självständig!

/Sofia

KOMMENTARER:

  • Tina säger:
    2014-05-23 | 22:16:48
    Bloggadress: http://dovblind.blogspot.com

    Haha! Vilket lustigt sammanträffande. Det var nästan PRECIS samma fråga som jag ställde mig igår!

    http://dovblind.blogspot.se/2014/05/hur-sjalvstandig-ar-man-egentligen-som.html

    Svar: Vad lustigt :) Det är säkert en tanke som ofta dyker upp hos oss med dövblindhet eller andra funktionshinder, tror jag! Kram
    Punkter i livet

Kommentera inlägget här: