Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#33 Acceptans - våga vara besvärlig

Kategori: Acceptans, Barndom, Deafblindpower, Dövblindhet, Livsomställning

 
 
 
Man pratar mycket om att ”acceptera sin dövblindhet”. Varför är det så viktigt med acceptans? Jag tror att när man accepterat det, så vågar man ställa krav och vara ”besvärlig” dvs bryta mot normen i samhället.
 
När jag var liten så tyckte jag det var lite pinsamt att prata teckenspråk offentligt, på bussar eller tåg. Jag var inte bekväm att många stirrade/kastade nyfikna blickar. När jag träffade nytt folk eller chattade med folk på internet, så sa jag att jag ”var hörselskadad” eller ”hörde dåligt”. För jag trodde det var bättre än att vara döv, jag ville vara en del av normen/samhället.
 
Men sen så småningom, kanske i mellanstadiet eller högstadiet, så började jag förstå – det är ju mitt språk? Klart jag får prata mitt språk offentligt precis som alla andra! Det var då jag slutade skämmas eller tycka att teckenspråket/dövheten var pinsamt. Då ställde jag krav, jag har ju rätt att vara lika delaktig i samhället som hörande och få den information jag annars missat med min hörsel.
 
Min hörsel/dövhet gick fort att acceptera, just för att jag föddes döv och har vuxit upp i en teckenspråkig miljö. Min synskada börjades märkas senare, även om jag alltid vetat att jag hade en synskada. Jag började t ex använda min vita käpp när jag var 15-16 år ungefär, men lade sedan undan den i många år, då jag tyckte det var för jobbigt att synas så tydligt som ”synskadad!”. När jag lade undan vita käppen syntes det ju inte på mig att jag hade synskada och jag bröt inte mot normen.
 
Fortfarande i gymnasietiden var jag inte alltid bekväm med att ställa krav – t ex ha bättre belysning, att folk ska stå på rätt avstånd för att jag ska kunna avläsa teckenspråket bra, att ha en lugn turtagning i en stor teckenspråkig grupp. Men jag känner att acceptans-processen började ordentligt i gymnasietiden, att jag förstod att jag måste vara besvärlig om jag vill må bra.
 
Jag måste vara besvärlig för att få ”se och höra” som alla andra. Jag måste ställa krav och påverka kanske 50 andra personer i hela rummet, genom att be om bättre belysning eller att ha tolk som står bredvid prästen i kyrkan under en vigsel.
 
Om man kämpar för att följa normen i samhället, som döv bland hörande, så blir det jobbigt. Man försöker prata (på tal) på hörandes villkor, man kanske missförstår, är osäker på om man förstod rätt, man kanske inte kan föra djupare samtal för att man inte hör allt. Då sker det på ens egen bekostnad, att man inte hänger med, att man blir trött, att man blir utanför. Men om man ställer krav – att de ska använda papper och penna och skriva, eller beställa tolk – då blir man avslappnad och kan vara med fullt ut.
 
Samma sak med synskadan bland döva (eller hörande). Om man kämpar för att följa normen, dvs ”ser bra” och ”inte ber om anpassningar” så är man inte besvärlig, men också på ens egen bekostnad. Att man blir trött i den dunkla miljön, att man missar den snabba turtagningen när alla pratar teckenspråk och man blir utanför.
 
Därför är det viktigt med acceptans, för att våga vara besvärlig och då må bra – även om processen ser olika ut och går olika fort för alla. Jag är fortfarande inne i min acceptans-process även om jag känner jag snart är ”ute på andra sidan”. /Sofia