Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

Sagan om min SoL

Kategori: Dövblindhet, Föräldraskap

Idag tänkte jag skriva om något som jag märkt att få dövblinda föräldrar har fått vetskap om, nämligen assistans via SoL-beslut. Alla vet på ett hum vad LSS är. Man läser om det i tidningen ganska ofta. Insatsen informeras tydligt hos Försäkringskassan och kommunens hemsida. Men SoL, vad är det? Jag är ingen expert inom ämnet. Inte alls. Men jag har flera års egen erfarenhet av insatsen. Ingen myndighetsperson informerade mig om möjligheten trots att jag hade så stort nätverk inom habilitering och sjukvård. Jag fick kontakt med en annan mamma som hade en CP-skada och använde rullstol. Hon hade fått insatsen. SoL står för Socialtjänstelagen och handläggs av socialförvaltningen på kommunen. I sådana här fall på utredningsenheten för barn och familj. Jag har ett beslut på 34 timmar i månaden. Timmarna får jag utnyttja när mina man arbetar och jag är själv hemma med mitt barn, men även om hon och jag ska göra något särskilt tillsammans på egen hand. Jag får även utnyttja timmarna om min man är sjuk. Precis som i ett LSS-beslut kan jag ha ett assistansbolag eller kooperativ som utförare om jag vill. Jag får själv välja ut vilka assistenter som ska anställas. Assistenten är ingen barnvakt som gör jobbet åt mig. Nej, assistenten ska snarare stötta mig i mitt föräldraskap, inte ta över det. Informera mig så jag vet allt jag behöver för att hålla mitt barn tryggt. Om mitt barn har gjort sig illa ska assistenten inte sätta sig och trösta henne utan i första hand visa mig till barnet eller hjälpa mitt barn till mig. Om min dotter kastar mat på golvet ska assistenten inte säga åt barnet som en dagisfröken, utan syntolka till mig vad som händer så jag får hantera situationen och uppfostra mitt barn. Det är en enormt stor skillnad. En viktig detalj att veta är att min man, Ottilias pappa inte kan vara assistent via SoL-beslutet. Det tycker jag är en bra regel. När det gäller LSS gäller helt andra regler och det är också bra. Innan jag fick den insatsen jag har idag för mitt föräldraskap fick jag det i form av hemtjänst. Då var Ottilia vara ett par år och min man jobbade mycket kvällar och nätter. Då kom hemtjänsten och hjälpte mig om kvällarna. Det gick katastrofalt illa. Nya personer varje kväll och Ottilia förvandlades från en glad och busig flicka till att bli rädd och ledsen varje kväll. Det är det värsta jag varit med om. Inget att rekommendera alls. Det gör ont i mig bara att skriva om det. Vi fick till det rätt till slut. Rätt hjälp. Att ansöka om hjälp ifrån en socialhandläggare kan ju förresten kännas skrämmande som förälder. ”Kommer de ta mitt barn ifrån mig nu?” Min upplevelse har hela vägen varit att varje handläggare velat stärka mitt föräldraskap. De har haft Ottilias bästa för ögonen och velat stötta mig. Inget annat. Det har aldrig varit tal om att jag skulle vara en dålig förälder p.g.a. mina funktionsnedsättningar. Det har varit många olika handläggare som bytt av varandra. Det är jobbigt, men till skillnad från andra enheter inom kommunen har de haft en förstående inställning. Idag är min dotter nästan 7 år gammal. Hon är det finaste i mitt liv. Ingenting kan mäta sig med känslan av att vara hennes mamma. Hon är förbannat smart, tokig, glad och busig.