Punkter i livet

Jag diskuterar varför jag ibland skäms över min dövblindhet. Det är lättare att acceptera mig som döv. Men det kan vara svårare att erkänna mig som döv OCH blind. Som att det är konstigt och onormalt. Jag är ok som döv men inte ok som döv OCH blind. Ibland kan det göra ont att försöka acceptera mig och bli erkänd av omgivningen för den som jag är.

 

Filmklippet är på ca 5 min. Syntolkad text finns här längre nedan. Det är bara mina egna tankar och om ni kanske har andra erfarenheter eller andra åsikter är ni välkomna att kommentera!

 

 

 

(Jag har asiatiskt utseende, långt svart hår, glasögon och har svart tröja och kofta på mig. Jag sitter i en svart fåtölj och har ljust bakgrund.)

 

Hej! 

Jag heter Sarah och mitt persontecken är SH (bokstaveras SH).  Jag vill ta upp ämnet SKAM. Det roliga var att jag kom på det när jag gick och dammsög i lägenheten. Det är faktiskt ett bra sätt att komma på grejer! (ler) Jag vill ta upp det eftersom för mig kan skamkänslorna dyka upp då och då.

När jag tänker på ordet ”skam” som är ett känsligt begrepp så tänker jag på rädsla. Det är rädsla inför vad de andra tycker, särskilt vad de andra tycker om MIG. Det kan hända att de andra inte gillar eller absolut inte gillar en eller ens beteende. Man skäms över sig själv och det är ofta ens egna föreställningar av vad de andra tycker om en.

Till exempel under min uppväxt hade jag döva kompisar, hade gått i dövskola och min familj kommunicerar med mig på teckenspråk, det är en självklarhet för mig att använda språket. Det betyder att jag genom min barndom och omgivning har accepterat att jag är DÖV. Det var inte svårt att acceptera och det är mycket sällan jag skäms över att jag är döv.

Att se mig själv som ”döv” är en självklarhet men om man lägger till ”blind” eller som andra kanske skulle föredra ”synskadad”. Döv + blind. Ordet ”blind” skapar ofta mer otäcka känslor än ”döv” för de flesta med dövblindhet.  Att acceptera sin dövhet är oftare lättare och även sin hörselskada beroende på uppväxten och omgivningen. Men ”blind” gör att man kan känna en djup skam över sin synnedsättning. Denna känsla sitter verkligen djupt innerst inne. Det är svårt att acceptera känslan och att det ska ”gå över”.

Varför är det så?

Jag vet inte riktigt… men det kan vara så att omgivningen påverkar mig, eller jag tror och oroar mig över att de har svårt för min synskada. Men egentligen har omgivninge accepterat att jag är dövblind. Kanske är det jag själv som gör det värre? Förstorat upp det?

Ett exempel är min vita käpp. Jag använder och älskar den! Men ibland när jag använder den får jag en sorts ångestkänsla och skam som verkligen tar över hela min kropp. I mig blir det en storm av en massa svarta känslor. Det är som att jag är rädd hur omgivningen runt mig skulle reagera över min vita käpp. Vad skulle de andra tycka och hur skulle jag framställa mig i deras ögon? Å andra sidan är vita käppen min bästa vän, som jag sade förut har jag hatkärlek gentemot den.

Det är bara jag själv som kan förändra det och få bort skamkänslan.

Hur hanterar man skammen? Det är individuellt, upp till var och en. Det finns inget som är rätt eller fel.  Men hur hanterar jag det och det är bara jag själv som kan berätta (ler)…. Ja, jag hanterar det med humor och det verkligen är nummer ett!

För det andra träffar jag också de andra i samma situation. Med dem kan jag berätta mina känslor, upplevelser och de förstår mig. Sen för det tredje träffar jag också folk som inte har dövblindhet. Jag tycker om att diskutera och få del av deras perspektiv. Min egen bild av skam över mig själv och min situation kan förändras genom få del av personer med dövblindhet och personer som inte har dövblindhets perspektiv.

Ja, omgivningen ska vara positiv och uppmuntrande för att jag inte ska känna skam. Om omgivningen är negativ och kanske säger och konstaterar att dövblinda är märkliga, lite korkade i huvudet. Jag kanske ser vad de säger, skäms jag över mig själv och att vara ”dövblind” och att jag inte duger den som jag är. Att bara vara ”döv” är finare än dövblind och de som har dövblindhet, alltså utöver hörselnedsättning också har synnedsättning, blir utstött ur gemenskapet? Men det är inte så att det är mindre fint att vara dövblind.

Ja… jag tecknar rätt flummigt genom hela filmklippet. Men det är det som jag vill dela av mig med er. Nu går alarmet på min klocka och säger att jag måste avsluta (skrattar).
Vi ses och hejdå!