Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

#39 Veckans gästskrivare: Mikaela Nilsson

Kategori: Allmänt

 

Jag heter Mikaela Nilsson och är 19 år. Jag är en glad och rolig tjej, som ofta skrattar. Utom när jag blir arg, då skrattar jag så lagom. Men när jag är på bra humör gillar jag att umgås med kompisar, med eller utan hörselnedsättning.

 

Syntolkning: Mikaela ler och har på sig röd klänning med breda axelband, guldsmycken och utsläppt långt blont hår, sitter i en rullstol, inomhus. På trägolvet är det tejpmarkeringar i olika färger.

 

Jag har aldrig känt mig riktigt trygg med att kalla mig själv dövblind. Jag fattar inte varför det heter så. Jag menar, jag är varken döv eller blind. Jag har en hörselnedsättning och synnedsättning, men jag kan både se och höra. Det är därför jag inte tycker att ordet dövblind passar in på mig, eftersom jag anser att man inte ser någonting alls när man är blind, liksom man inte hör någonting när man är döv.

Jag har ett CI-implantat på vänster öra och en vanlig hörapparat på det högra. Jag var 11 år när jag fick mitt implantat. Innan dess så hörde jag också, men väldigt dåligt. Nu hör jag betydligt bättre. Så jag är inte döv och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det heller.

Jag kan inte tänka mig ett liv som döv. Ingen musik och inga talböcker. Det måste vara lättare för dem som alltid har varit döva. De vet liksom inte hur det är att kunna höra. Själv föddes jag helt frisk. Alltså, HELT frisk. Jag blev inte synskadad förrän jag var 11 månader, och hörselskadad blev jag när jag var ungefär 7 år. Jag har en nerv-sjukdom, som gjorde att jag hamnade i rullstol när jag var 9 år.

Jag minns inte om jag märkte det själv, eller om det var mina föräldrar som berättade för mig att jag hörde dåligt. Jag tror inte att jag ville acceptera min hörselskada.

 

När jag gick på lågstadiet var jag den enda på hela skolan som hörde och såg dåligt, vilket ledde till väldigt obehagliga konsekvenser. Mina klasskamrater ville inte vara med mig och när de väl hängde med mig på rasterna, så var det bara för att de tyckte synd om mig. Jag förlorade till och med min bästa kompis. Jag var inte mobbad direkt, men tydligt utanför.

Jag var ju synskadad redan när jag började på den skolan, men det blev värre när jag blev hörselskadad. För att inte tala om när jag hamnade i rullstol. Då ville plötsligt ingen vara med mig längre. Inte ens lärarna förstod hur det var för mig. Ibland när jag inte hörde vad de sa, så blev de arga på mig och anklagade mig för att inte ha lyssnat. Men hallå! Det är väl skillnad på att inte lyssna och inte höra!

Jag minns en gång när hela klassen befann sig i samma rum och det var stojigt och högljutt. Dessutom var jag väldigt trött och orkade därför inte anstränga mig så mycket för att höra. När jag för säkert femte gången bad min elevassistent att upprepa vad hon sa, så stampade hon med foten i golvet och skrek:

"Inte en gång till!!"

Jag sa inget, men jag tänkte att om hon menade att jag inte skulle be henne upprepa en gång till, så kunde jag lika gärna sluta lyssna på henne helt och hållet.

 

Det var då det. Nu har jag lärt mig att acceptera min hörselskada, fast det händer fortfarande att jag blir väldigt arg och ledsen och hatar att vara hörselskadad.

 

Jag är en riktig musikälskare. Musiken är mitt allt. Jag både lyssnar på musik och sjunger själv. Därför kan jag inte tänka mig hur det skulle vara att vara döv och inte kunna lyssna på musik. Det spelar ingen roll att jag har lätt för att lära mig låtar utantill och därför kan höra dem inuti huvudet. Jag tror ärligt talat att jag skulle dö utan musik. Det kanske låter dramatiskt, men det är så jag känner. Vad hade jag gjort utan min älskade musik??

 

Jag skriver böcker också. Långa ungdomsromaner, som ofta handlar om kärlek, vänskap och problem. Bokskrivandet är också någonting som jag verkligen brinner för. Det är som att kliva in i en spännande värld. Jag hoppas på att få ge ut någon av mina böcker i framtiden.

Jag skriver inte bara böcker, jag skriver låtar också. Några av dem har jag spelat in och lagt upp på YouTube. Jag älskar verkligen att sjunga! Jag tycker även om att lyssna på talböcker.

Så nu kan ni väl förstå hur viktig min hörsel är för mig? Även om hörseln inte är mitt starkaste sinne, så är det ändå den jag använder mest och den är en stor del av mig, precis som musiken är en stor del av mig.

 

I slutet av detta inlägg kan jag även avslöja att jag har en egen blogg. Adressen är www.mikaelasliv.webblogg.se. Där skriver jag om hur det är att ha en dövblindhet och mycket mer. Gå gärna in och kolla!

/Mikaela

 

 


Syntolkning: Mikaela ler och håller en drink i handen, som i "skål". Drinken är röd och Mikaela har på sig ljusrosa klänning, långt utsläppt blont hår och diadem. Sitter i rullstol, inomhus. 

 

Kommentera inlägget här: