Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

42# Svårt att säga ifrån

Kategori: Allmänt

Varför är det så svårt att säga ifrån? Vad är problemet? Alla säger ifrån då och då. Varför skulle inte jag kunna göra det, om alla andra kan det?

Jag har svårt att svara på det, men jag tror att det handlar om rädsla för att andra ska tröttna på mig. Tänk om jag skulle säga till någon när han/hon gör fel, till exempel pratar för högt, och personen då skulle sluta prata med mig helt och hållet, för att jag är besvärlig. Det har faktiskt hänt.

En gång när jag var på ett läger var det en kille som försökte snacka med mig, men jag hörde inte vad han sa. Jag tror att jag uppfattade att han sa någonting, men jag förstod inte att det var till mig. Vad jag däremot hörde var att min assistent sa:

"Mikaela hör jättedåligt".

Hon gjorde till och med en rörelse med handen från sitt öra, en gest som jag tolkade som: "JÄTTE, JÄTTE, SUPERDÅLIGT!"

Jag blev så arg på henne, och ledsen. Jag hör inte alls jättedåligt. Okej, jag hör dåligt, men inte JÄTTEDÅLIGT. Killen gjorde inga fler försök att prata med mig. Han vågade väl inte, eftersom jag "hörde så himla dåligt".

Det har även hänt att folk inte vänder sig direkt till mig, utan hellre pratar med mina assistenter eller föräldrar. Det händer alldeles för ofta, och jag skulle tro att det beror dels på min hörselskada och dels på att jag sitter i rullstol. Jag hatar när det händer! Flera gånger har jag tänkt att jag ska svara själv, om någon vänder sig till min assistent och frågar något om mig. Det är där hörselskadan stör som mest, för ofta hör jag inte att den andra personen sagt något, bara att assistenten svarat. Det är inte så att jag antar att det är för sent att säga något då, men jag vågar inte. Det har hänt att någon har svarat i mitt ställe, men jag har inte vågat säga något förrän efteråt. I värsta fall har jag inte sagt något förrän flera timmar senare.

En gång när jag blev förbannad på en assistent, för att hon hade svarat i mitt ställe, så kom hon med bortförklaringen att tjejen som hade frågat var lite otålig och helst ville ha svar direkt. What?! Vilken värdelös ursäkt! Det spelar ingen roll om en bomb kommer att explodera, jag ska ändå svara själv. Det är mitt jobb att svara på frågor som handlar om mig, MITT och ingen annans! Det är också så att om någon svarar i mitt ställe, så är jag rädd att andra tror att jag inte kan prata själv. På grund av att jag sitter i rullstol, finns det jättemånga som tror att jag inte kan prata. Jag vill visa dem att jag faktiskt kan det. Jag har inte ens några som helst talsvårigheter, jag pratar lika bra som vilken icke funktionshindrad som helst. Det vill jag att alla ska förstå.

Efter händelsen på lägret, har jag varit noga med att säga till mina assistenter att de aldrig ska svara i mitt ställe, åtminstone inte så länge jag finns i närheten. Det har funkat ganska bra. Jag har lugnt och sansat berättat om mina tidigare upplevelser och hur jobbigt det kändes då, och assistenterna har tagit det på ett bra sätt. Ibland har jag till och med sagt till dem flera gånger, för att de inte ska glömma det.

Jag minns förra året, när jag var på läger med mina två assistenter och skulle säga det här till dem. Jag var nervös, men bestämde mig ändå för att göra det. Det var lika bra att ta det då, när vi var ensamma med varandra.

Ja, i alla fall så ser jag alltid till att informera mina assistenter att aldrig prata över huvudet på mig, men det är också det enda jag vågar göra. Det är betydligt svårare med vissa andra. Kompisar som inte står mig så jättenära, till exempel. Jag har många gånger tänkt på att en av mina tjejkompisar skriker så högt när hon pratar med mig, men jag har aldrig fått mod att säga till henne, för jag är rädd att hon ska vända mig ryggen. Jag vet, det låter helt sjukt att vända ryggen till för en sådan sak. Om någon skulle säga till mig att jag pratar för högt eller gör något annat fel, så hade jag bara bett om ursäkt och tänkt på att inte göra det igen, men tyvärr fungerar det inte alltid så.

Samma sak när jag stör mig på att någon presenterar sig för ofta, eller vill att jag ska känna på saker som jag faktiskt ser. Det är asjobbigt när de gör det, ändå kan jag sällan säga något.

En annan sak som jag också är rädd för när det gäller att säga ifrån, är att jag ska ha fel tonläge. Jag vill ju säga det så snällt som möjligt, fast tänk om det misslyckas och jag bara låter irriterad. Det är förstås svårast när jag faktiskt är irriterad. Jag är inte så bra på att behärska mig alltid. Men det kan hända att jag egentligen är helt lugn, fast min röst låter hård. Då tror ju personen att jag är arg på honom/henne och allt blir fel.

Jag kan ta ett exempel från när jag bad min elevassistent att inte fråga om jag förstod vad jag skulle göra hela tiden, för det fick mig att känna mig dum i huvudet. Assistentens svar blev:

"Du behöver inte fräsa åt mig".

Och jag tänkte:

"Fan, jag visste att det skulle bli så här!"

Det är just därför jag försöker att säga ifrån när jag inte är irriterad, istället för att försöka behärska frustrationen när jag ska göra det. Men om jag till exempel är nervös, stressad eller distraherad. Så kan tonläget automatiskt gå upp och tolkas som vresigt, eller i alla fall tolkas på fel sätt. Det är lite därför jag har så svårt att säga ifrån.

/Mikaela

Kommentera inlägget här: