Punkter i livet

Det här med personlig assistans kan vara jobbigt. Dels så är de inte så lätta att få tag i, och när man väl hittar någon som man verkligen gillar, så ska den personen plötsligt sluta.

Jag har länge ofta hur det går till när man helt plötsligt älskar sin assistent. Alltså, inte älskar på det sättet, utan kompis-älskar. Plötsligt är assistenten viktigast i världen för en, och det är bara så himla jobbigt när det är dags för assistenten att sluta. Ofta säger man att man ska fortsätta att träffas, men så blir det sällan, åtminstone inte så ofta som man skulle vilja.

När jag var yngre tyckte jag bara att mina assistenter var i vägen. Jag tyckte att de kändes som mina ledare och vakter, som om de skulle bestämma över mig. Nu för tiden ser jag till att bli kompis med mina assistenter istället. Det är ju lika bra. När de nu ska vara så nära mig och tillbringa så många timmar tillsammans med mig, så är det ju bra att kunna ha kul ihop också. Men en vacker dag kan assistenten förvandlas från en person som ska hjälpa mig, till min allra bästa vän, utan att jag själv riktigt fattar vad som har hänt.

Jag tror att det är det som gör att man känner sig så sårad när assistenten slutar. Man känner sig sviken och bortvald. Det spelar inte så stor roll att assistenten inte menar illa, för det gör lika ont oavsett. Även om jag vet att assistenten tycker väldigt mycket om mig också och att hon kanske inte ens vill sluta egentligen, så gör det ont. Det känns precis som att skiljas från en riktigt god vän.

Det har hänt att jag har gråtit en hel dag, när jag har blivit av med en assistent. Det har också hänt att jag har gått omkring med ett tomrum inuti hur länge som helst, och då menar jag verkligen HUR LÄNGE SOM HELST!

Det är den enda nackdelen jag kan se när det gäller att bli kompis med sin assistent, att man blir så sårad när hon/han slutar.

Jag har läst en bok som heter "Samma gamla längtan". Den handlar om en tjej som går på riksgymnasiet, men också en hel del om det här med personlig assistans. Jag känner igen mig så himla mycket i huvudpersonens tankar om assistans. Att man kan bli superledsen och kanske även lite arg.

Jag hade en assistent och vi två var nästan som systrar. Vi stod varandra otroligt nära och kunde busa och larva oss hur mycket som helst, fast ibland blev vi osams också, precis som syskon.

Jag hatar att bli osams med folk, särskilt med en assistent. Jag får sådan ångest efter ett bråk med en omtyckt assistent.

"Åh nej! Varför blev det så här? Tänk om hon slutar nu, för att hon är arg på mig. Tänk om hon inte tycker om mig längre".

Det är dem tankarna som kan dyka upp i mitt huvud när jag har blivit osams med en personlig assistent. Ja, jag skriver personlig. Det är en annan sak när det gäller elevassistenter eller personal på boendet. De kan ju inte säga upp sig på grund av ett gräl och de jobbar inte bara med mig, utan med många andra också. Dessutom har jag ju inte valt mina skolassistenter.

I ettan på gymnasiet hade jag en elevassistent, som jag inte alls trivdes med. Alltså, på riktigt, det funkade verkligen inte mellan oss. Jag vågade aldrig säga det direkt till henne, men jag hittade andra vuxna i skolan att prata med och de ordnade så att jag fick byta ut den assistenten mot en annan.

Det var lite samma sak i nian, fast då vågade jag aldrig säga något. Problemet löste sig av sig själv, när min huvudassistent berättade att hon som det inte funkade med inte kunde jobba mer med mig.

Min personliga assistans bestämmer ju jag över och därför ska jag kunna säga ifrån när något är fel, samtidigt som assistenten kan säga upp sig om hon inte trivs med att jobba med mig. Det har nästan aldrig hänt mig att en assistent har slutat för att hon inte trivdes, men ett antal gånger har det hänt. Fast de gångerna gjorde inte mig så ledsen, för jag tror att den största orsaken till att det inte fungerade, var att jag inte gillade dem. Jag tror faktiskt att det är så. Om jag gillar mina assistenter, så gillar de mig också, men om jag inte gillar dem, så gillar de inte mig. Eller, de trivs inte i alla fall.

Hur som helst så är det så himla sorgligt när en omtyckt assistent slutar. Även om jag vet att hon inte kommer att jobba med mig för all framtid, så tar det extremt hårt på mig, särskilt om jag inte är förberedd. Det är därför jag vill att mina assistenter själva ska berätta för mig när det är dags för dem att sluta, och gärna ett tag innan, inte dagen innan eller så.

/Mikaela