Punkter i livet

Vi är några dövblinda ungdomar som har tankar och åsikter kring dövblindhet.

41# Envis och målmedveten

Kategori: Allmänt, Dövblindhet

Jag har tänkt på en sak. Envishet är en av dem viktigaste egenskaperna hos en dövblind. Man ska vara envis och målmedveten, inte ge upp, bara fortsätta framåt. Visst kan det vara svårt ibland. Fråga mig, jag vet.

Ibland vill jag bara slänga saker i väggen och använda varenda svordom jag någonsin hört. Varför skulle just JAG få en jävla dövblindhet?! Det är så orättvist! Jag vill kunna se och höra lika bra som någon annan. Jag vill inte tvingas bli halvdöv, bara för att implantatet krånglar. Jag är så trött på att det alltid finns någon idiot som tror att jag hör sämre än jag faktiskt gör, och att det förmodligen kommer att vara så för resten av livet.

När dem här negativa tankarna kommer, försöker jag tänka på allt som jag kan och allt som kunde ha varit värre.

Till exempel, innan jag fick implantatet sa läkarna till mig att jag kanske inte skulle kunna lyssna på musik mer. Fatta, alltså! Ingen musik skulle, som jag tidigare skrivit, betyda döden för mig!! De trodde inte heller att jag skulle kunna sjunga, eller prata i telefon. Okej, det där med att snacka i telefon ställer till det ibland, men jag kan åtminstone göra det. Visserligen händer det att jag föredrar SMS framför telefonsamtal, för ibland har jag till och med svårt att höra vad talsyntesen på mobilen säger.

Jag skulle alltså varken kunna sjunga, lyssna på musik eller prata i telefon enligt hörselläkarna, och se på mig nu. Allt det där kan jag ju! Alltså hör jag bättre än jag borde kunna göra.

Egentligen så handlar det inte om hur bra min hörsel är. Det handlar om min envishet. När jag precis hade fått implantatet så lät musiken kanske lite annorlunda, men det blev bättre sen. Dessutom kan jag avslöja att två veckor efter att jag kopplade in implantatet, skulle jag stå på scen och sjunga. Kanske var det faktiskt det som fick mig att inte acceptera läkarnas snack om att det skulle bli svårt för mig att höra musik. Alltså, jag var faktiskt tvungen att höra musik, eftersom jag skulle uppträda. Självklart handlar det också om att jag har varit en musikälskare ända sen jag var liten och därför VÄGRADE att säga farväl till musikvärlden. Att jag skulle sluta lyssna på musik var något som alla kunde glömma! Nej, det tänker jag inte acceptera!!

Det händer till och med att jag lyssnar på musik, fast implantatet krånglar.

Jag minns en gång när någonting var väldigt konstigt med implantatet och varken jag eller min assistent fattade vad det var. Apparaten stängdes av hela tiden och det hjälpte inte vad vi än gjorde. Jag var såklart jätteorolig och för att dämpa min ångest, satte jag på min favoritlåt i hörlurarna, trots att jag bara hörde med det högra örat.

Andra gånger har batterierna på implantatet tagit slut i taxin, och jag kan inte byta själv. Men vad ska jag göra när jag reser mellan Staffanstorp och Kristianstad, om inte lyssna på musik eller talböcker? Det tar en hel timme att åka mellan dem städerna. Alltså fortsatte jag att lyssna, fast implantatet inte fungerade just då. Det var betydligt svårare att lyssna med ett öra, än med båda, men jag var envis. Jag hade ju inget annat att göra. Ibland var jag tvungen att starta om en låt, för att kunna höra vilken det var. Musiken är mitt allt, den ska aldrig få försvinna från mig!

 

I våras gjorde jag min första tatuering. Man kan säga att den visar min envishet.

"I wont, I can, I will". "Jag vill, jag kan, jag ska". Den texten är perfekt, för precis så är det. Om jag verkligen vill, så kan jag, och om jag kan, så ska jag!

 

Syntolkning: Närbild på en underarm, där man ser tatueringen längs undersidan. "I want I can I will" i svart och tre fjärilar ovanpå, i lila och rosa.

I min omgivning är det inte så många som är teckenspråkiga. De flesta kan några tecken, tecken som jag har lärt dem eller som de har snappat upp från annat håll, men ingen är fullt teckenspråkskunnig. Det kan ställa till problem för mig. Nu för tiden kan man ju ordna tolk, men det är inte alltid den möjligheten finns. Om jag pratar med en person, som inte kan teckenspråk, så anstränger jag mig för att höra vad han/hon säger. Det kan vara svårt ibland, men det går, om jag bara vill tillräckligt mycket.

Eftersom jag inte ser så bra, så utgår jag mycket från tonfall och röstlägen. Det kan bli väldigt fel ibland, då jag kanske tolkar en person som arg, fast han/hon inte alls är det. Då kan det lätt bli missförstånd och i värsta fall kan det leda till att humöret blir förstört.

Jag försöker att inte tolka en människa som arg, bara genom att lyssna på styrkan i rösten. Det kan ju faktiskt hända att personen bara pratar högt, för att jag ska höra. Men om jag tycker att personen har något upprört och hetsigt i rösten, det är då jag får den där obehagliga känslan av att jag gjort något fel och att han/hon är arg på mig. Det är inte alltid det är så. Människor kan prata väldigt högt, lite för högt kan jag tycka, för att de vet att jag är hörselskadad och vill att jag ska höra dem. Men när man är upprörd, blir rösten ännu högre än när man bara vill göra sig hörd. Fast tänk om personen faktiskt är upprörd över något som jag gjort, bara det att de är bra på att dölja det. Eller tvärtom, om de försöker dölja sin upprördhet, men misslyckas och får dem att verka ännu argare än de faktiskt är. Det är där problemet ligger.

/Mikaela

Kommentera inlägget här: