Punkter i livet

det här är MINA tankar och reflektioner, inget forskat eller något som gäller för alla, utan mina tankar som sagt

Jag föddes för massa sen, lyckligt ovetande om min framtid, en vanlig glad och skrikande skrynklig bäbis som alla andra

Efter några år märkte min mor att jag hörde dåligt precis som min bror. Hans hörselnedsättning upptäcktes för när han gick på högstadiet

Jag fick hörapparat och allt var bra, Förutom att jag inte gillade grupper, dagis var inget för mig.

Jag börja skolan, flyttade till Sverige, nytt land, nytt språk och nya människor. 

I klassrummet fixades matta på golvet och fröken hade mikrofon. Jag var annorlunda....

Jag hamnade utanför i skolan, ingen direkt fysisk mobbning men ändå

Efter skolan lekte jag med grannbarnen, de var yngre och visste inte att jag var annorlunda

Några år gick och vi flytta till annan stad, byte av skola, nya människor samma utanförskap.... Ok... Då kan jag väl va annorlunda på riktigt då.... Började hänga i rökrutan, slitna jeans och spretigt hår.... Nån kompis hade jag men inte nån bästis, ingen att prata med

Livet rulla på, slutade skola fick ströjobb och tog körkort. Vilken lycka och frihet!

Började ta mc-kort, älskade att köra hoj! Där var friheten fullständig......

Så skulle jag på ögonkontroll, den årliga

Läkaren ger mig droppar och frågar hur jag tagit mig till sjukhuset....

Jag kör.... Va? Svarar han... Har du körkort? 

Ja, vaddå då? 

Det skulle du alfrig haft....

Va f... menar du?

Ja du ser ju dåligt och hsr ro.....

där nånstans bröt jag ihop... Eller nä det gjorde jag inte, jag reste mig, tog pallen jag satt på och skicka genom rummet mot honom och gick

 

Fick senare veta att han ville ge mig chansen till en normal ungdomstid där jag slapp veta att jag har ro

 

Men om jag vetat att jag är dövblind, om jag fått den kunskapen tidigare kanske jag sluppit viss ångest och frustration som kom sen

Jag hade planer för mitt liv som grusades totalt

Någon egentlig habilitering fanns inte utan det var bara att fortsätta leva....

 

Hade jag fått veta i högstadiet kanske jag valt Örebro och lärt mig teckenspråk, ett språk jag kämpar för fullt med att lära mig nu

Jag hade fått andra förutsättningar för att förbereda mig för dövblindhet

jag har aldrig kännt mig som hörande inte heller döv

Jag har alltid varit utanför gemenskap, vid sidan av

Det gör jag fortfarande, men jag trivs rätt bra i ensamhet så det stör mig inte längre

MEN jag vill ha redakap för att kunna delta på mina vilkor med hjälp av teckentolk, ledsagning osv....

//skön fredag alla ;) Cia